Att vara eller inte vara – det är frågan!

GD-bloggen: Ses vi i Almedalen? Det är kanske en av de vanligaste frågorna i det offentliga Sverige just i dessa dagar. Svaren varierar och är inte sällan polariserade.

Ingrid Petersson
Ingrid Petersson i Almedalen 2016

”Nej, vet du vad.  Det är alldeles för mycket folk och svårt att få grepp om alla seminarier.”

”Almedalen har blivit alltför kommersiellt och det är omöjligt att hitta någonstans att bo. Jag tycker verkligen inte att man ska lägga skattemedel på ett sådant jippo!”

Någon annan svarar:

”Ja, jag kommer att vara där hela veckan och har valt ut massor av spännande seminarier som jag ska gå på.”

”Jag ser fram emot alla möten och att mingla med människor jag har svårt att hinna träffa under resten av året.”

I år har deltagandet i Almedalen dessutom fått en extra dimension då den uttalat nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, kommer att delta. Vissa har därför valt att avstå Almedalen, då man inte vill finnas i samma sammanhang som NMR eller känner rädsla inför deras närvaro. Andra tycker att det är viktigare än någonsin att finnas på plats för att försvara ett öppet och demokratiskt samhälle och inte skrämmas till tystnad.

Vi på Formas har valt att delta i årets Almedalsvecka och särskilt uppmärksamma klimatfrågan. I vårt uppdrag från regeringen ingår att nyttiggöra forskningsresultat och främja en hållbar utveckling. En viktig del är att kommunicera om forskning och forskningsresultat på ett sätt som gör budskapet begripligt för de som ska använda resultaten. Vi vill vara på platser där forskare, politiker och praktiker möts. Almedalen är en sådan mötespunkt.

I den forskningspolitiska propositionen fick Formas bland annat i uppdrag att bygga upp och förvalta ett tioårigt nationellt forskningsprogram om klimat. En viktig pusselbit för att programmet ska bli framgångsrikt är att vi ska arbeta tillsammans med andra.

Vi ska arbeta tillsammans med de andra forskningsfinansiärerna, men också tillsammans med lärosätena och forskningsinstituten där den faktiska forskningen kommer att ske. Det är också viktigt att samverka med de så kallade behovsägarna. Vilken kunskap behöver politiken för att kunna fatta kloka beslut för framtiden? Vilka kunskapsluckor ser myndigheter, regioner och kommuner?

Hur kan ny teknik, nya metoder och nya sätt att organisera verksamheter bidra till att mota klimatförändringarna?  Vad behöver näringslivet? På vilket sätt kan konsten, musiken, litteraturen eller dansen bidra till förståelsen av de utmaningar vi står inför? Frågorna är många och svaren kan bara sökas i en bred samverkan mellan många olika aktörer, där Formas har en viktig samordnade roll.

Nästan samtidigt som Formas fick uppdraget att driva det tioåriga nationella forskningsprogrammet om klimat fick vi också i uppdrag att vara värdmyndighet för det nyligen beslutade klimatpolitiska rådet som startar sin verksamhet den 1 januari 2018. Rådets uppgift blir att utvärdera denna och kommande regeringars klimatarbete.

I Almedalen kommer vi att anordna en klimatkväll för att skapa diskussion och möten mellan olika aktörer. Vi kommer också använda musik för att kommunicera kring klimatfrågan.

I vårt klimattält bjuder vi på enkel fika och samtalar med forskare och representanter för civilsamhället om klimatutmaningen. Vi lånar dessutom ut vårt tält till andra – bland annat politiska partier, lärosäten, tankesmedjor och organisationer – som delar vår ambition att bjuda in till samtal om klimatfrågor.

Genom vårt deltagande i Almedalen vill vi lyfta fram en av vår tids viktigaste frågor, klimatutmaningen. Vi uppmärksammar det nya nationella forskningsprogrammet om klimat och vi bjuder in till dialog och samverkan med många olika aktörer.

Formas deltagande i Almedalen med egna arrangemang är ingen självklarhet. Vi frågar oss noga vad vi vill uppnå och om Almedalen är en bra plattform att arbeta utifrån. Vi sätter mål för vårt deltagande, för att kunna följa upp och utvärdera insatsen.

För snart är vi där igen och ställer oss frågan – att vara eller inte vara i Almedalen.

Samverkan – himmel eller helvete?

GD-bloggen: Den 1 juni fick vi på Formas tre nya viktiga uppdrag. Vi ska leda ett nationellt forskningsprogram för livsmedelsfrågor, vi ska inrätta en miljöanalysfunktion och vi ska bli värdmyndighet för ett klimatpolitiskt råd. De nya uppgifterna berikar vår verksamhet och förstärker Formas roll i arbetet för en hållbar utveckling. Men för att arbetet ska bli effektivt och ge resultat krävs samverkan. Det skriver Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande. 

Emma Gretzer
Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande. Fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin

Länder behöver samverka kring klimatfrågorna och för att skapa förutsättningar för en hållbar framtid. Offentliga organisationer, civilsamhället och näringslivet behöver samverka för att skapa ett gott samhälle. Företag måste samverka för att skapa nya och innovativa affärer. Akademi och användare av forskning behöver samverka för att forskningen ska komma till nytta. Vi måste samverka inom våra organisationer, med andra aktörer och med andra länder.

Samverkan är både något vi vill och något vi måste. Det kan vara stimulerande, lärorikt och roligt. Men också frustrerande och energidränerande. Samverkan tar tid och tid är en bristvara. Det är därför extra viktigt att det finns ett tydligt syfte när man börjar jobba tillsammans. Så att man inte samverkar bara för samverkans skull. Om syftet är tydligt blir det naturligt att prioritera den tid det kan ta att nå samsyn och samförstånd för olika perspektiv och förutsättningar. Helt klart är att kraven på oss myndigheter att samverka har ökat.

Vi på Formas arbetar tillsammans med många andra aktörer, oftast andra myndigheter. Ibland är det regeringen som ger oss uppdrag, ibland arbetar vi med andra utifrån tydliga behov av att gemensamt lösa en uppgift eller att hantera en fråga.

Formas, Energimyndigheten och Vinnova samverkar kring strategiska innovationsprogram. Vi samverkar konkret kring satsningens genomförande och finansiering. Samverkan sker både på handläggarnivå och genom en gemensam programledning som träffas löpande, en gemensam styrgrupp och genom avstämningar mellan myndigheternas generaldirektörer.

Till en början var detta projekt kantat av missförstånd och kulturella krockar mellan myndigheterna. Samverkan gick trögt och skapade frustration. Men med tiden har samsynen ökat, myndigheternas kulturskillnader berikar och samverkan leder till lärande. Och inte minst leder samverkan kring de strategiska innovationsprogrammen till goda resultat. Idag är jag stolt och glad över det effektiva samarbete som Formas, Energimyndigheten och Vinnova har kring de strategiska innovationsprogrammen. Och jag är tacksam för allt jag lärt mig om mig själv, min myndighet och andra myndigheter genom arbetets motgångar och framgångar. Kunskaper och erfarenheter som vi nu tar med oss och drar nytta av i vårt fortsatta arbete med såväl gamla som nya uppdrag.

Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande

Hur mycket forskning behövs för att fatta beslut?

GDBLOGGEN: Formas huvudsekreterare Markku Rummukainen om forskning för dagens och framtidens behov.

Det finns beslut som egentligen inte kan vänta hur länge som helst, till exempel sådana som gäller stora samhällsinvesteringar. Samtidigt leder stora beslut till inlåsningar. Ett nytt bostadsområde, större vägprojekt eller en järnväg som kommer att användas i flera tiotals år. Utsläppen behöver minska nu om ambitiösa klimatmål ska uppnås längre fram i tiden. Naturvärden som inte skyddas i tid går förlorade. För att svära lite i kyrkan kan man ställa sig frågan hur mycket forskning som behövs innan man kan fatta ett beslut.

Det är lätt att säga ”vi behöver mer forskning” eller ”det är osäkert”. Men få frågor är helt outforskade och i slutändan kan inte forskning på egen hand ge det ”rätta” svaret. Beslut tas under olika randvillkor, de kan handla om olika politikområden, värderingar eller om knappa resurser.

Att det är värt att satsa på forskning, och att de satsningarna skapar stora samhällsnyttor har vi ett mångfaldigt facit på. Tillika att det inte finns något slut på utmanande och spännande forskningsfrågor. Det gäller i högsta grad de stora samhällsutmaningarna som vi har kring utveckling, miljö och klimatförändringar. I många fall har vi bra kunskap för att göra problembeskrivningar. Vi kan peka på i vilken riktning vi behöver gå, samt vilka våra nästa steg kan vara.

Samtidigt kvarstår knepiga frågor kring hur vi kan nå fram hela vägen till uppsatta mål och till och med om det ens är möjligt. Spelplanen är föränderlig både på grund av de beslut som tas och de beslut som inte tas. Det finns områden som vi vet att det är angeläget att rikta in forskningen på. Det finns också nya frågor som ännu inte identifierats och som vi behöver vara på jakt efter. Riktad forskning och förutsättningslös forskning kompletterar varandra. Vi är alla eniga om att grundforskningen ska vara fri, men även riktad forskning bör få vara det vad gäller precisering av forskningsfrågor samt val av metod och analys. Forskningen ska alltid, och dessutom förutsättningslöst, ställa kritiska frågor för att kunna testa, granska och skapa ny kunskap.

På Formas har vi just nu mycket att göra bland annat med de nya tioåriga nationella forskningsprogrammen om klimat och samhällsbyggande. Under en så pass lång tid kommer det att läggas fram mycket ny forskning. En del härstammar från tidigare inledda forskningsfinansiärernas, lärosätenas, institutens och andra aktörers större satsningar, och de del från den mångfald av forskarnas idéer som sållas i forskningsrådens årliga öppna utlysningar. Ledtiderna är typiskt ganska långa från att nya resultat kommer fram till dess att de kan nyttiggöras, det gäller inte minst grundforskning.

Samtidigt behöver en del beslut tas mer omgående. Beslut som inte tas påverkar ju också framtiden till exempel genom att vissa möjliga utfall försvinner utom räckhåll. Det handlar om en balansgång mellan tidigare, pågående och kommande forskningssatsningar. Det är angeläget att kunna ta bra beslut som både tar hänsyn till behov av att agera nu och ändå gör det möjligt att vi tillgodogör oss ny kunskap som kommer med fortsatt forskning framöver. Ömsesidighet finns här genom att de som berörs vid varje tidpunkt ska ha bästa möjliga kunskapsunderlag, samtidigt som forskarna ska ha en så fullgod bild av kunskapsbehoven som möjligt, och därtill verktyg för att träffsäkert föra ut nya resultat.

Nya forskningssatsningar vänder inte ett helt nytt blad. De bygger vidare på tidigare satsningar, med ständiga förnyelser. Detta gäller såväl inriktning, som innehåll och form, samt hur man gör kopplingar mellan olika discipliner, fråge- och forskningsområden. Utveckling och innovation på många områden, till exempel teknik, klimat och samhällsbyggande har hög fart, vilket i många avseenden är positivt. Samtidigt behöver alla hänga med och tid säkras för eftertanke i vägval och satsningar. Här kan samhällsvetenskap och humaniora belysa frågeställningarna utöver de resultat som kan förväntas från natur- och teknikvetenskap. Samverkan mellan forskningsfinansiärer, forskarsamhället och andra aktörer är ovärderligt. Både överlapp och befintliga glapp i dagens fokusområden och satsningar bör vara positiva utgångspunkter för fortsättningen. De förstnämnda kan ses som uppenbara samarbetsytor där gemensamma satsningar är möjliga. De sistnämnda är självförklarande.

Det finns förstås ingen facit till vilka nya forskningsresultat som finns om exempelvis tio år och inte heller hur det har blivit med beslut. Troligen har forskningen bekräftat en del som vi idag inte är helt säkra på, kommit på någonting helt nytt och avfärdat sådant som vi idag tar som kunskap. Effekten av beslut kommer vi att se runt omkring oss, men även i förändrade framtidsutsikter och nya kunskapsbehov. Det blir intressant att se. Men det handlar inte om att vänta, utan att planera och verkställa resan dit.

Dags att kavla upp ärmarna och börja jobba!

GDBLOGGEN: Formas generaldirektör Ingrid Petersson om regeringens satsningar på klimatforskning.

Helene Hellmark Knutsson, Foto: Mikael Lundgren/Regeringskansliet

Det var med stor förväntan jag gick till presskonferensen om forskning för de stora samhälleliga utmaningarna som forskningsminister Helene Hellmark Knutsson och klimatminister Isabella Lövin hade kallat till i fredags. Och jag blev inte besviken.

Regeringen kommer att öka satsningarna på klimatforskning genom Formas med 25 miljoner kronor 2017 och 75 miljoner 2018. Satsningen 2019 uppgår till 130 miljoner kronor och ligger kvar 2020. Detta innebär således att nivån har höjts med 130 miljoner kronor 2020 jämfört med innevarande år.

I Formas underlag inför forskningspropositionen lyftes klimatforskningen särskilt fram. Vi hade i våra kartläggningar kunnat konstatera att svensk klimatforskning är stark inom vissa områden, men att bland annat åtgärds- och anpassningsinriktad forskning behöver förstärkas.  Mycket mer måste till om Sverige ska nå målet att vara klimatneutralt 2050!

I vårt underlag lyfte vi också fram behov av forskning om klimatförändringarnas koppling till andra hållbarhets- och miljömål. Vi pekade på ett utökat forskningsbehov vad gäller policy och styrmedel samt hur beslutsfattande kan ske när underlaget är osäkert. Människors värderingar, attityder och handlingar är ytterligare områden där vi behöver mer forskning för att bygga ny kunskap.

Expertpanelen som deltog i Formas analys av klimatforskning efterlyste mer helhetssyn och en långsiktig och enhetlig finansieringsstrategi för klimatområdet, med mer långsiktiga och sammanhållna program. I vårt underlag föreslog vi därför en långsiktig programsatsning på klimatområdet med en successiv uppbyggnad de kommande åren.

Då klimatforskning är ett mycket brett område som berör många forskningsfinansiärer såg vi framför oss ett samarbete med i första hand Energimyndigheten, Rymdstyrelsen, Vetenskapsrådet och Vinnova. I underlaget pekade vi också på att satsningen bör utformas så att synergier skapas med relevanta EU-partnerskapsprogram och deras strategiska forskningsagendor. Vi måste också blicka bortom Europa och se vilka möjligheter som finns inom ramen för våra globala partnerskapsprogram.

Många tycker att det är bra att få allt genast, men här tycker jag att upptrappningen av resurser är rimlig. Det ger oss möjlighet att ytterligare analysera nuläget i Sverige och internationellt samt identifiera viktiga synergier. Det ger oss också tid för att föra en dialog med andra finansiärer och aktörer, inte minst lärosätena, så att vi kan agera med det helhetsperspektiv som efterlystes och utarbeta en långsiktig forskningsstrategi.

För mig är det en särskild högtidsstund när statsministern avger regeringsförklaringen för det kommande riksmötet. Riksdagens öppnande manifesterar vår demokrati. Men också nyfikenheten stillas då jag ur regeringsförklaringen drar slutsatser om vilka områden som prioriteras i budgetpropositionen och inom vilka områden lagförslag kan förväntas.

I år lyftes miljö och klimat särskilt fram. I den långa uppräkningen av satsningar som kommer att föreslås riksdagen hade också många åtgärder klimatförtecken. Godkännande av det historiska avtalet i Paris, nya klimatmål, ett nytt klimatpolitiska ramverk och modernisering av elsystemen fanns på listan. Stora investeringar ska göras i järnvägsnätet som också ska byggas ut. Särskilda satsningar ska göras för innovativa lösningar som ska skapa nästa generations smarta städer och bidra till en cirkulär och biobaserad ekonomi. Detta avses också ge positiva klimateffekter.

En solig höstdag som denna känns det – trots att jag njuter av sommarvärmen – bra att regeringen tar klimatfrågorna på allvar. Ska vi nå Parisavtalets mål att komma så långt under en tvågradig temperaturökning som möjligt behöver vi både mer forskning, kraftfulla styrmedel, investeringar och ändrat beteende här och nu.