Samverkansprogram ger styrka men glöm inte forskningen

GD-Bloggen: I slutet av sommaren träffade min chef, Formas generaldirektör Ingrid Petersson, nationella innovationsrådet. På mötet fick hon möjlighet att föra fram Formas bild av arbetet med regeringens strategiska samverkansprogram: Samverkan är en förutsättning för att skapa en hållbar värld byggd på kunskap, men krav på snabba resultat får aldrig stå i vägen för den forskning som måste få ta tid.

Emma Gretzer
Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande. Fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin

I juni 2016 presenterade regeringen fem strategiska samverkansprogram. Idén med de nya programmen är att de ska underlätta samarbetet mellan offentliga aktörer, näringslivet och akademin. Samarbetet ska sedan leda till fler innovativa lösningar, hållbar utveckling och fler jobb. Målsättningen är att samverkansprogrammen ska stärka Sveriges globala innovations- och konkurrenskraft. Vid sidan om detta är det även tänkt att samverkansprogrammen ska lyfta fram och bygga vidare på det arbete som redan görs idag inom de olika områdena.

Nu har gått ett drygt år sedan regeringen presenterade samverkansprogrammen och Innovationsrådet kallade till möte föra att höra olika aktörers syn på arbetet så här långt.  Förutom Ingrid Petersson deltog även generaldirektörerna från Energimyndigheten och Vinnova. Vi på Formas är så klart engagerade i samverkansprogrammen och jag tänkte passa på att här på GD-bloggen lyfta fram hur vi på Formas ser på programmen.

Som vi skrivit i tidigare inlägg är samverkan med olika aktörer en förutsättning för Formas arbete. Samverkan är också en förutsättning för att de projekt som vi på Formas finansierar ska komma till nytta och skapa förutsättningar för en mer hållbar värld.

För att samverkan ska fungera är ett tydligt mål och syfte en förutsättning. Just det är en av styrkorna vi ser med samverkansprogrammen. När man samlar personer från olika centrala aktörer och ger dem ett tydligt gemensamt mål finns goda förutsättningar för att arbetet ska bli riktigt slagkraftigt. Samverkansprogrammen leds av en grupp bestående av centrala aktörer inom respektive område. En sådan samverkansgrupp med stor genomslagskraft och legitimitet har stora möjlighet att få centrala aktörer att göra samma prioriteringar som samverkansprogrammen pekat ut.  På så sätt skapas en tydlig nationell kraftsamling och det tror vi på Formas är bra.

Möjligheterna med ett gott samarbete visar sig också när man ser till hur samverkansprogrammen fungerar i relation till de befintliga strategiska innovationsprogrammen. De båda satsningarna samlar i viss mån samma aktörer vilket i sig är en styrka. Innovationsprogrammen har också på flera sätt visat att de är beredda att ställa sig bakom samverkansprogrammens prioriteringar. Detta gör det möjligt att samarbeta kring flera satsningar och dessutom blir prioriteringar mer samlade och långsiktiga, vilket gör Sverige tydligare som internationell aktör.  Och att få strategiska innovationsprogram och samverkansprogram att spela ihop tror vi på Formas är bra.

Att peka ut viktiga prioriteringar inom respektive område är så klart något som även vi på Formas kan använda när vi ska planera för våra egna satsningar. Men det är också här vi ser en utmaning. En stor del av satsningarna inom samverkansprogrammen har ett tydligt kortsiktigt innovationsperspektiv och även om Formas finansierar många innovations- och utvecklingsprojektet, är det viktigt för oss att den forskarinitierade forskningen kommer till nytta även i samverkansprogrammen. Forskning tar tid och måste få ta tid. Det finns risk att samverkansprogrammens fokus på snabba resultat krockar med forskningens långsiktighet, och där tänker jag att vi har en utmaning att hantera.

På det hela taget ser jag ändå många fördelar med samverkansprogrammen. Genom att bidra med den forskning som redan finns inom de olika samverkansprogrammen och på olika sätt föra in forsknings- och hållbarhetsperspektiv tror jag att samverkansprogrammen kan bli en viktig plattform för att stärka Sveriges globala konkurrenskraft.

Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande

Annonser

Samverkan – himmel eller helvete?

GD-bloggen: Den 1 juni fick vi på Formas tre nya viktiga uppdrag. Vi ska leda ett nationellt forskningsprogram för livsmedelsfrågor, vi ska inrätta en miljöanalysfunktion och vi ska bli värdmyndighet för ett klimatpolitiskt råd. De nya uppgifterna berikar vår verksamhet och förstärker Formas roll i arbetet för en hållbar utveckling. Men för att arbetet ska bli effektivt och ge resultat krävs samverkan. Det skriver Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande. 

Emma Gretzer
Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande. Fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin

Länder behöver samverka kring klimatfrågorna och för att skapa förutsättningar för en hållbar framtid. Offentliga organisationer, civilsamhället och näringslivet behöver samverka för att skapa ett gott samhälle. Företag måste samverka för att skapa nya och innovativa affärer. Akademi och användare av forskning behöver samverka för att forskningen ska komma till nytta. Vi måste samverka inom våra organisationer, med andra aktörer och med andra länder.

Samverkan är både något vi vill och något vi måste. Det kan vara stimulerande, lärorikt och roligt. Men också frustrerande och energidränerande. Samverkan tar tid och tid är en bristvara. Det är därför extra viktigt att det finns ett tydligt syfte när man börjar jobba tillsammans. Så att man inte samverkar bara för samverkans skull. Om syftet är tydligt blir det naturligt att prioritera den tid det kan ta att nå samsyn och samförstånd för olika perspektiv och förutsättningar. Helt klart är att kraven på oss myndigheter att samverka har ökat.

Vi på Formas arbetar tillsammans med många andra aktörer, oftast andra myndigheter. Ibland är det regeringen som ger oss uppdrag, ibland arbetar vi med andra utifrån tydliga behov av att gemensamt lösa en uppgift eller att hantera en fråga.

Formas, Energimyndigheten och Vinnova samverkar kring strategiska innovationsprogram. Vi samverkar konkret kring satsningens genomförande och finansiering. Samverkan sker både på handläggarnivå och genom en gemensam programledning som träffas löpande, en gemensam styrgrupp och genom avstämningar mellan myndigheternas generaldirektörer.

Till en början var detta projekt kantat av missförstånd och kulturella krockar mellan myndigheterna. Samverkan gick trögt och skapade frustration. Men med tiden har samsynen ökat, myndigheternas kulturskillnader berikar och samverkan leder till lärande. Och inte minst leder samverkan kring de strategiska innovationsprogrammen till goda resultat. Idag är jag stolt och glad över det effektiva samarbete som Formas, Energimyndigheten och Vinnova har kring de strategiska innovationsprogrammen. Och jag är tacksam för allt jag lärt mig om mig själv, min myndighet och andra myndigheter genom arbetets motgångar och framgångar. Kunskaper och erfarenheter som vi nu tar med oss och drar nytta av i vårt fortsatta arbete med såväl gamla som nya uppdrag.

Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande

Hur mycket forskning behövs för att fatta beslut?

GDBLOGGEN: Formas huvudsekreterare Markku Rummukainen om forskning för dagens och framtidens behov.

Det finns beslut som egentligen inte kan vänta hur länge som helst, till exempel sådana som gäller stora samhällsinvesteringar. Samtidigt leder stora beslut till inlåsningar. Ett nytt bostadsområde, större vägprojekt eller en järnväg som kommer att användas i flera tiotals år. Utsläppen behöver minska nu om ambitiösa klimatmål ska uppnås längre fram i tiden. Naturvärden som inte skyddas i tid går förlorade. För att svära lite i kyrkan kan man ställa sig frågan hur mycket forskning som behövs innan man kan fatta ett beslut.

Det är lätt att säga ”vi behöver mer forskning” eller ”det är osäkert”. Men få frågor är helt outforskade och i slutändan kan inte forskning på egen hand ge det ”rätta” svaret. Beslut tas under olika randvillkor, de kan handla om olika politikområden, värderingar eller om knappa resurser.

Att det är värt att satsa på forskning, och att de satsningarna skapar stora samhällsnyttor har vi ett mångfaldigt facit på. Tillika att det inte finns något slut på utmanande och spännande forskningsfrågor. Det gäller i högsta grad de stora samhällsutmaningarna som vi har kring utveckling, miljö och klimatförändringar. I många fall har vi bra kunskap för att göra problembeskrivningar. Vi kan peka på i vilken riktning vi behöver gå, samt vilka våra nästa steg kan vara.

Samtidigt kvarstår knepiga frågor kring hur vi kan nå fram hela vägen till uppsatta mål och till och med om det ens är möjligt. Spelplanen är föränderlig både på grund av de beslut som tas och de beslut som inte tas. Det finns områden som vi vet att det är angeläget att rikta in forskningen på. Det finns också nya frågor som ännu inte identifierats och som vi behöver vara på jakt efter. Riktad forskning och förutsättningslös forskning kompletterar varandra. Vi är alla eniga om att grundforskningen ska vara fri, men även riktad forskning bör få vara det vad gäller precisering av forskningsfrågor samt val av metod och analys. Forskningen ska alltid, och dessutom förutsättningslöst, ställa kritiska frågor för att kunna testa, granska och skapa ny kunskap.

På Formas har vi just nu mycket att göra bland annat med de nya tioåriga nationella forskningsprogrammen om klimat och samhällsbyggande. Under en så pass lång tid kommer det att läggas fram mycket ny forskning. En del härstammar från tidigare inledda forskningsfinansiärernas, lärosätenas, institutens och andra aktörers större satsningar, och de del från den mångfald av forskarnas idéer som sållas i forskningsrådens årliga öppna utlysningar. Ledtiderna är typiskt ganska långa från att nya resultat kommer fram till dess att de kan nyttiggöras, det gäller inte minst grundforskning.

Samtidigt behöver en del beslut tas mer omgående. Beslut som inte tas påverkar ju också framtiden till exempel genom att vissa möjliga utfall försvinner utom räckhåll. Det handlar om en balansgång mellan tidigare, pågående och kommande forskningssatsningar. Det är angeläget att kunna ta bra beslut som både tar hänsyn till behov av att agera nu och ändå gör det möjligt att vi tillgodogör oss ny kunskap som kommer med fortsatt forskning framöver. Ömsesidighet finns här genom att de som berörs vid varje tidpunkt ska ha bästa möjliga kunskapsunderlag, samtidigt som forskarna ska ha en så fullgod bild av kunskapsbehoven som möjligt, och därtill verktyg för att träffsäkert föra ut nya resultat.

Nya forskningssatsningar vänder inte ett helt nytt blad. De bygger vidare på tidigare satsningar, med ständiga förnyelser. Detta gäller såväl inriktning, som innehåll och form, samt hur man gör kopplingar mellan olika discipliner, fråge- och forskningsområden. Utveckling och innovation på många områden, till exempel teknik, klimat och samhällsbyggande har hög fart, vilket i många avseenden är positivt. Samtidigt behöver alla hänga med och tid säkras för eftertanke i vägval och satsningar. Här kan samhällsvetenskap och humaniora belysa frågeställningarna utöver de resultat som kan förväntas från natur- och teknikvetenskap. Samverkan mellan forskningsfinansiärer, forskarsamhället och andra aktörer är ovärderligt. Både överlapp och befintliga glapp i dagens fokusområden och satsningar bör vara positiva utgångspunkter för fortsättningen. De förstnämnda kan ses som uppenbara samarbetsytor där gemensamma satsningar är möjliga. De sistnämnda är självförklarande.

Det finns förstås ingen facit till vilka nya forskningsresultat som finns om exempelvis tio år och inte heller hur det har blivit med beslut. Troligen har forskningen bekräftat en del som vi idag inte är helt säkra på, kommit på någonting helt nytt och avfärdat sådant som vi idag tar som kunskap. Effekten av beslut kommer vi att se runt omkring oss, men även i förändrade framtidsutsikter och nya kunskapsbehov. Det blir intressant att se. Men det handlar inte om att vänta, utan att planera och verkställa resan dit.

Dags att kavla upp ärmarna och börja jobba!

GDBLOGGEN: Formas generaldirektör Ingrid Petersson om regeringens satsningar på klimatforskning.

Helene Hellmark Knutsson, Foto: Mikael Lundgren/Regeringskansliet

Det var med stor förväntan jag gick till presskonferensen om forskning för de stora samhälleliga utmaningarna som forskningsminister Helene Hellmark Knutsson och klimatminister Isabella Lövin hade kallat till i fredags. Och jag blev inte besviken.

Regeringen kommer att öka satsningarna på klimatforskning genom Formas med 25 miljoner kronor 2017 och 75 miljoner 2018. Satsningen 2019 uppgår till 130 miljoner kronor och ligger kvar 2020. Detta innebär således att nivån har höjts med 130 miljoner kronor 2020 jämfört med innevarande år.

I Formas underlag inför forskningspropositionen lyftes klimatforskningen särskilt fram. Vi hade i våra kartläggningar kunnat konstatera att svensk klimatforskning är stark inom vissa områden, men att bland annat åtgärds- och anpassningsinriktad forskning behöver förstärkas.  Mycket mer måste till om Sverige ska nå målet att vara klimatneutralt 2050!

I vårt underlag lyfte vi också fram behov av forskning om klimatförändringarnas koppling till andra hållbarhets- och miljömål. Vi pekade på ett utökat forskningsbehov vad gäller policy och styrmedel samt hur beslutsfattande kan ske när underlaget är osäkert. Människors värderingar, attityder och handlingar är ytterligare områden där vi behöver mer forskning för att bygga ny kunskap.

Expertpanelen som deltog i Formas analys av klimatforskning efterlyste mer helhetssyn och en långsiktig och enhetlig finansieringsstrategi för klimatområdet, med mer långsiktiga och sammanhållna program. I vårt underlag föreslog vi därför en långsiktig programsatsning på klimatområdet med en successiv uppbyggnad de kommande åren.

Då klimatforskning är ett mycket brett område som berör många forskningsfinansiärer såg vi framför oss ett samarbete med i första hand Energimyndigheten, Rymdstyrelsen, Vetenskapsrådet och Vinnova. I underlaget pekade vi också på att satsningen bör utformas så att synergier skapas med relevanta EU-partnerskapsprogram och deras strategiska forskningsagendor. Vi måste också blicka bortom Europa och se vilka möjligheter som finns inom ramen för våra globala partnerskapsprogram.

Många tycker att det är bra att få allt genast, men här tycker jag att upptrappningen av resurser är rimlig. Det ger oss möjlighet att ytterligare analysera nuläget i Sverige och internationellt samt identifiera viktiga synergier. Det ger oss också tid för att föra en dialog med andra finansiärer och aktörer, inte minst lärosätena, så att vi kan agera med det helhetsperspektiv som efterlystes och utarbeta en långsiktig forskningsstrategi.

För mig är det en särskild högtidsstund när statsministern avger regeringsförklaringen för det kommande riksmötet. Riksdagens öppnande manifesterar vår demokrati. Men också nyfikenheten stillas då jag ur regeringsförklaringen drar slutsatser om vilka områden som prioriteras i budgetpropositionen och inom vilka områden lagförslag kan förväntas.

I år lyftes miljö och klimat särskilt fram. I den långa uppräkningen av satsningar som kommer att föreslås riksdagen hade också många åtgärder klimatförtecken. Godkännande av det historiska avtalet i Paris, nya klimatmål, ett nytt klimatpolitiska ramverk och modernisering av elsystemen fanns på listan. Stora investeringar ska göras i järnvägsnätet som också ska byggas ut. Särskilda satsningar ska göras för innovativa lösningar som ska skapa nästa generations smarta städer och bidra till en cirkulär och biobaserad ekonomi. Detta avses också ge positiva klimateffekter.

En solig höstdag som denna känns det – trots att jag njuter av sommarvärmen – bra att regeringen tar klimatfrågorna på allvar. Ska vi nå Parisavtalets mål att komma så långt under en tvågradig temperaturökning som möjligt behöver vi både mer forskning, kraftfulla styrmedel, investeringar och ändrat beteende här och nu.

I väntan på forskningspropositionen…

Idag samlades regeringen på Harpsund för att slutföra budgetförhandlingarna för 2017. Inom vissa områden, exempelvis forskning, utveckling och innovation, är tidsperspektiven längre där resursramar för åren 2017 -2020 kommer att presenteras i den proposition som förväntas i slutet av oktober. Vad gäller den forskningspolitiska inriktningen är propositionens perspektiv det kommande decenniet.

Vid ESOs (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) forskningspolitiska samtal i måndags inledde forskningsminister Helene Hellmark Knutsson med att lätta något på sekretessen kring den forskningspolitiska inriktningen.

I sitt anförande konstaterar hon att Sverige har ett gott utgångsläge, men att mörka moln tornar upp sig i horisonten. I diskussionerna får vi, enligt ministern, inte glömma att universitets- och högskolesystemet i vid bemärkelse omsätter 66 miljarder årligen, har 70 000 anställda och utbildar 400 000 studenter. Det är betydande resurser som växt kraftigt de senaste åren och måste förvaltas väl. Att systemet fungerar relativt bra exemplifierade hon med att Sverige har tre universitet bland de 100 främsta på den s.k. Shanghailistan, vilket är unikt för ett land med Sveriges befolkning.

Konkurrensen hårdnar dock, inte minst österifrån där länder som Kina, Taiwan och Singapore gör betydande satsningar på forskning och utveckling. Förskjutningen mot Asien förstärks av att många företag lägger en allt större del av sin forsknings- och utvecklingsverksamhet där. Den hårdnande konkurrensen är en betydande utmaning för Sverige, särskilt i kombination med tendensen att svensk forskning tappar både kvantitativt och kvalitativt också i relation till närliggande länder som Schweiz, Nederländerna och Danmark.

Den kommande propositionen kommer, enligt forskningsministern, därför att utgå från några övergripande målsättningar;

Sverige ska vara ett av de tre främsta forskningsländerna per capita i världen.
En övergripande kvalitetsförstärkning av forskningen ska ske. Viktiga delar i detta är nationell utvärdering och ökad jämställdhet.
Samverkan och samhällspåverkan ska öka.

Resursmässigt avser regeringen att prioritera basanslagen till universitet och högskolor. I samband med detta konstaterar ministern att det finns anledning att se över resursfördelningssystemet. Hon lyfter också fram att universitet och högskolor måste använda medlen ansvarsfullt, vilket är lätt att hålla med om men kanske svårare att genomföra i praktiken då det finns många starka krafter och hål att fylla.

Viktiga frågor att beakta är jämställdhet där svenska universitet och högskolor enligt ministern gynnar sina hemmasöner, yngre forskares villkor, karriärvägar och mobilitet.  Ytterligare frågor som lyftes var grundutbildningens forskningsanknytning och forskningens infrastruktur. På en publikfråga betonades vikten av open access för att lösa de stora samhällsutmaningarna som antibiotikaresistens och effekter av klimatförändringar. Ministern gav därmed en bred övergripande bild och det enda område som jag saknade var behovet av förstärkt internationalisering, som jag dock hoppas återfinna i propositionen.

I sitt anförande upprätthöll sig forskningsministern framförallt vid forskningsutförarna – universitet och högskolor. Jag tycker dock att det finns stor anledning för oss på Formas – forskningsrådet för hållbar utveckling – och andra forskningsfinansiärer att fundera på hur vi i ökad utsträckning kan bidra till att de övergripande politiska målsättningarna kan nås. Det är också ett perspektiv som lyftes av några debattörer i den efterföljande diskussionen som påpekade forskningsfinansiärernas särskilda roll för att stärka kvalitet och driva förnyelse.

Ett område som jag kommer att arbeta vidare med är hur vi i ökad grad ska samverka med universitet och högskolor kring arbetsfördelning och finansieringsansvar. Vi måste också våga ställa oss frågan om hur vi som forskningsfinansiär kan bli ännu bättre att hitta och därmed också finansiera de bästa ansökningarna. Gör vi rätt bedömningar och har vi rätt instrument?

Jämställdhetsfrågorna är högt på Formas agenda där vi under hösten ska presentera vår handlingsplan för jämställdhetsintegrering. Även här ser jag behov av ökad dialog mellan forskningsfinansiärer och forskningsutförare då våra åtgärder måste förstärka varandra. Ett samlande initiativ från regeringen skulle här vara mycket välkommet.

Formas har enligt min mening en särskild uppgift vad gäller samverkan och samhällspåverkan. Vi ska säkerställa att högkvalitativ forskning bidrar med lösningar och svar på samhällets utmaningar, och det är ett perspektiv som är ständigt närvarande i våra strategier, utlysningar och i vår kommunikation. Även här är möten och dialog mellan forskarsamhället och behovsägarna av avgörande betydelse.  Framöver behöver vi på Formas arbeta ännu mera aktivt för att understödja och stärka den dialogen.

När jag skriver detta påminns jag återigen om Formas viktiga roll i att förverkliga forskningspolitiken, så nu är semestern definitivt slut. Arbetet har rivstartat och jag ser fram emot en spännande höst i bred dialog med många!