Utmana traditioner och makt för en jämställd akademi

GD-BLOGGEN: De senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid åt att arbeta med och fundera kring jämställdhet inom forskningen.

För att nå en mera jämställd akademi och därmed också höja forskningens kvalitet krävs att vi adresserar strukturella frågor som rör organisering, identitet, bedömningsgrunder och investeringar för att på allvar utmana traditioner och nuvarande maktstrukturer.

Formas, liksom lärosätena arbetar sedan många år med jämställdhetsfrågor. Vi gör det på många sätt och i många fora. Vi genomför utbildningar, följer upp hur mycket forskningsmedel kvinnor respektive män får del av och vi analyserar våra ordval och vilken bild av forskning och forskaren vi förmedlar. Den fråga jag ställer mig är om det räcker att arbeta med utlysningstexter, beredningsgrupper och deras arbetssätt och att synliggöra framstående kvinnliga forskare. Jag tror inte det, vi måste också ifrågasätta och ta oss an mer grundläggande strukturer inom akademin och forskningen.

Lärosätenas villkor

Vid diskussionerna om jämställdhet inom forskningen hålls inte sällan lärosätenas funktionssätt som en konstant. Det kan gälla organisation, tjänstestruktur och arbetssätt som vuxit fram under århundraden och som bygger på patriarkala hierarkier. Det är kvinnor – eller andra underrepresenterade grupper – som tvingas passa in i mönstret eller sorteras ut. Därför är det viktigt att lärosätena i det pågående jämställdhetsarbetet analyserar och belyser vad som behöver göras för att inkludera och behålla alla forskartalanger och inte enbart vissa män. Det är också viktigt att de påtalar för oss finansiärer hur vi bäst kan bistå dem i detta.

Bedömningsgrunder vid tjänstetillsättningar och tilldelning av forskningsmedel

Hela forskningssystemet bygger på konkurrens. Den smartaste hjärnan och de bästa idéerna ska belönas. Individerna värderas som solitärer. Publikationer och citering väger tungt. Arbete för kollektivet i form av undervisning, forskningskommunikation eller samverkan ges inte samma vikt. Här har vi forskningsfinansiärer en viktig uppgift att vidareutveckla bedömningsgrunderna och kanske differentiera dem ytterligare för att nå en större jämställdhet och ökad bredd, självklart utifrån utlysningarnas och projektens karaktär.

Infrastruktur

Forskningsfinansiärer och forskningsutförare i Sverige har idag som standard att redovisa könsuppdelad statistik vilket gör det lätt att följa exempelvis hur antalet kvinnliga professor utvecklas eller hur stor andel av projektbidrag som går till män. Vad jag har sett mindre av är hur mycket medel som satsas på infrastruktur till stöd för olika discipliner eller sektorer där män respektive kvinnor utgör majoriteten. Med Sveriges medlemsavgifter till stora internationella forskningsanläggningar och de investeringar som nu görs bland annat i Max IV och ESS, gissar jag att ojämställdheten blir större, både vad avser högre tjänster och tilldelning av olika typer av projektanslag. Enligt min mening bör därför jämställdhetsanalyser göras också som regel vid investeringar i infrastruktur.

Bilden av forskaren

Bilden av forskaren är inte sällan stereotyp. Två bilder är det medfödda manliga geniet respektive den hårt arbetande kvinnliga forskaren. Visst kan hon bli bra men aldrig lika bra som geniet! Hennes flit innebär också att hon kan ta mer undervisning och fler administrativa sysslor. En annan populär bild av forskaren är en vit man med glasögon och labbrock, han håller ett provrör i handen eller tittar ner i ett mikroskop. Ser vi sådana bilder associerar vi till forskning varför dessa bilder används flitigt av forskningsfinansiärer och forskningsutförare, näringslivet och i populärkulturen. Kvinnliga forskare, forskare med en annan etnicitet eller forskare som verkar inom exempelvis samhällsvetenskap och humaniora blir därmed osynliggjorda.

Jämställdhetsintegrering

För Formas del ingår vi i regeringens satsning på jämställdhetsintegrering i myndigheter och vi har tagit fram en handlingsplan som ska styra våra insatser på området de kommande två åren. I vår årsredovisning för 2016 konstaterar vi att av beviljade huvudsökande är knappt 60 procent män och drygt 40 procent kvinnor. Ett förhållande som väl avspeglar söktrycket, och som många forskningsfinansiärer säkert skulle nöja sig med, men som tyvärr har varit relativt konstant under de senaste fem åren. Utvecklingen måste gå snabbare. Gräver vi lite djupare i siffrorna blir vår bild mera komplex – vissa utlysningar och ämnesområden har en tydlig könskodning med en övervikt av män respektive kvinnor som söker och får medel beroende på inriktning.

Vi ser också en tendens att män har något lättare än kvinnor att få medel beviljade. Även om skillnaderna är mycket små så kan det få en betydande effekt på sikt, särskilt om det sker i många utlysningar och hos flera finansiärer, eftersom det innebär att män som har fått stöd också har lättare att få medel på nytt, till nya projekt och uppdrag. De har ju tack vare den tidigare medelstilldelningen haft en något större möjlighet att meritera sig. Snöbollen rullar vidare.

Kunskap och utbildning

För att komma vidare i jämställdhetsarbetet så måste vi ha kunskap. Formas har tillsammans med Vinnova och Forte genomfört en utbildning kring forskningsfinansieringsprocessen och jämställdhet för våra medarbetare. Jag deltog för några veckor sedan och blev återigen påmind om hur viktigt det är att vi väljer ut och formulerar våra utlysningar på ett sätt som främjar jämställdhet. Genom att använda vissa uttryck och termer kan vi bjuda in eller utesluta vissa grupper. Det må vara kvinnor eller män, eller forskare inom vissa discipliner som är underrepresenterade beroende på sammanhang.

Beredningsprocessen

Det är också viktigt att vara medveten om jämställdhetsfrågorna i beredningsprocessen. Det gäller att säkra hur gruppen arbetar och inte enbart fastna i att det är lika många kvinnor som män i respektive beredningsgrupp. Frågor vi ska ställa är om män och kvinnor benämns och därmed bedöms lika? Hur ser maktförhållanden ut när bedömningsgruppen sammanträder? Återigen är kunskap och ett reflekterande förhållningssätt viktiga redskap för att nå framgång. Att våra medarbetare har förmåga att stötta grupperna vad gäller jämställdhetsfrågorna i bedömningsarbetet är ytterligare en aspekt.

Internationellt perspektiv

Lyckligtvis är det inte bara i Sverige som vi arbetar med jämställdhetsfrågor. I förra veckan lanserade Science Europe A practical guide to improving gender equality in research organizations. Det var mycket intressant att lyssna på hur olika forskningsfinansiärer och forskningsutförare arbetar med jämställdhetsfrågor. Utmaningarna och åtgärderna kan vara olika beroende på den samhälleliga kontexten. Även om vi har kommit lite längre i vissa frågor i Sverige är det viktigt att jämställdhetsarbetet också drivs på den internationella arenan. Forskningen och meriteringssystemet är globala, forskarna måste kunna röra sig mellan olika forskningsmiljöer.

Världen behöver vetenskap

De frågor som jag här tagit upp kring organisering, identitet, bedömningsgrunder och investeringar utmanar traditioner och maktstrukturer. För att nå en mera jämställd akademi och därmed också höja forskningens kvalitet tror jag det är oundvikligt att vi också adresserar strukturella frågor som dessa. Och om vi menar allvar med att utmana strukturella problem måste hela akademin ta sitt ansvar. Vi finansiärer och lärosätena ska tillsammans arbeta för ett jämställt meriteringssystem och jämställda villkor för forskare nationellt såväl som internationellt.

För som forskningsminister Helene Hellmark Knutsson avslutade sitt tal vid utdelningen av priset For Women in Science som delades ut måndag den 6 mars – ”Världen behöver vetenskapen mer än någonsin och vetenskapen behöver fler framgångsrika kvinnor!”

Hur mycket forskning behövs för att fatta beslut?

GDBLOGGEN: Formas huvudsekreterare Markku Rummukainen om forskning för dagens och framtidens behov.

Det finns beslut som egentligen inte kan vänta hur länge som helst, till exempel sådana som gäller stora samhällsinvesteringar. Samtidigt leder stora beslut till inlåsningar. Ett nytt bostadsområde, större vägprojekt eller en järnväg som kommer att användas i flera tiotals år. Utsläppen behöver minska nu om ambitiösa klimatmål ska uppnås längre fram i tiden. Naturvärden som inte skyddas i tid går förlorade. För att svära lite i kyrkan kan man ställa sig frågan hur mycket forskning som behövs innan man kan fatta ett beslut.

Det är lätt att säga ”vi behöver mer forskning” eller ”det är osäkert”. Men få frågor är helt outforskade och i slutändan kan inte forskning på egen hand ge det ”rätta” svaret. Beslut tas under olika randvillkor, de kan handla om olika politikområden, värderingar eller om knappa resurser.

Att det är värt att satsa på forskning, och att de satsningarna skapar stora samhällsnyttor har vi ett mångfaldigt facit på. Tillika att det inte finns något slut på utmanande och spännande forskningsfrågor. Det gäller i högsta grad de stora samhällsutmaningarna som vi har kring utveckling, miljö och klimatförändringar. I många fall har vi bra kunskap för att göra problembeskrivningar. Vi kan peka på i vilken riktning vi behöver gå, samt vilka våra nästa steg kan vara.

Samtidigt kvarstår knepiga frågor kring hur vi kan nå fram hela vägen till uppsatta mål och till och med om det ens är möjligt. Spelplanen är föränderlig både på grund av de beslut som tas och de beslut som inte tas. Det finns områden som vi vet att det är angeläget att rikta in forskningen på. Det finns också nya frågor som ännu inte identifierats och som vi behöver vara på jakt efter. Riktad forskning och förutsättningslös forskning kompletterar varandra. Vi är alla eniga om att grundforskningen ska vara fri, men även riktad forskning bör få vara det vad gäller precisering av forskningsfrågor samt val av metod och analys. Forskningen ska alltid, och dessutom förutsättningslöst, ställa kritiska frågor för att kunna testa, granska och skapa ny kunskap.

På Formas har vi just nu mycket att göra bland annat med de nya tioåriga nationella forskningsprogrammen om klimat och samhällsbyggande. Under en så pass lång tid kommer det att läggas fram mycket ny forskning. En del härstammar från tidigare inledda forskningsfinansiärernas, lärosätenas, institutens och andra aktörers större satsningar, och de del från den mångfald av forskarnas idéer som sållas i forskningsrådens årliga öppna utlysningar. Ledtiderna är typiskt ganska långa från att nya resultat kommer fram till dess att de kan nyttiggöras, det gäller inte minst grundforskning.

Samtidigt behöver en del beslut tas mer omgående. Beslut som inte tas påverkar ju också framtiden till exempel genom att vissa möjliga utfall försvinner utom räckhåll. Det handlar om en balansgång mellan tidigare, pågående och kommande forskningssatsningar. Det är angeläget att kunna ta bra beslut som både tar hänsyn till behov av att agera nu och ändå gör det möjligt att vi tillgodogör oss ny kunskap som kommer med fortsatt forskning framöver. Ömsesidighet finns här genom att de som berörs vid varje tidpunkt ska ha bästa möjliga kunskapsunderlag, samtidigt som forskarna ska ha en så fullgod bild av kunskapsbehoven som möjligt, och därtill verktyg för att träffsäkert föra ut nya resultat.

Nya forskningssatsningar vänder inte ett helt nytt blad. De bygger vidare på tidigare satsningar, med ständiga förnyelser. Detta gäller såväl inriktning, som innehåll och form, samt hur man gör kopplingar mellan olika discipliner, fråge- och forskningsområden. Utveckling och innovation på många områden, till exempel teknik, klimat och samhällsbyggande har hög fart, vilket i många avseenden är positivt. Samtidigt behöver alla hänga med och tid säkras för eftertanke i vägval och satsningar. Här kan samhällsvetenskap och humaniora belysa frågeställningarna utöver de resultat som kan förväntas från natur- och teknikvetenskap. Samverkan mellan forskningsfinansiärer, forskarsamhället och andra aktörer är ovärderligt. Både överlapp och befintliga glapp i dagens fokusområden och satsningar bör vara positiva utgångspunkter för fortsättningen. De förstnämnda kan ses som uppenbara samarbetsytor där gemensamma satsningar är möjliga. De sistnämnda är självförklarande.

Det finns förstås ingen facit till vilka nya forskningsresultat som finns om exempelvis tio år och inte heller hur det har blivit med beslut. Troligen har forskningen bekräftat en del som vi idag inte är helt säkra på, kommit på någonting helt nytt och avfärdat sådant som vi idag tar som kunskap. Effekten av beslut kommer vi att se runt omkring oss, men även i förändrade framtidsutsikter och nya kunskapsbehov. Det blir intressant att se. Men det handlar inte om att vänta, utan att planera och verkställa resan dit.