Kan och bör forskningen demokratiseras?

Jag har under de senaste veckorna fått anledning att fundera över inom vilka områden det passar med direkt demokrati, och var det är bäst med indirekt demokrati, eller att överlåta beslutsfattande och genomförande till experter.

Brexit och andra kritiska strömningar till EU har lett till att det alltmer talas om ett medborgarnas Europa. Det kan gälla stadgan om de grundläggande rättigheterna, den fria rörligheten, eller möjligheten att ta initiativ i förhållande till kommissionen när vi medborgare upplever att EU:s grundläggande fördrag inte följs.

Det finns också förslag om att stärka medborgarnas direkta makt och ställning inom en mängd olika sakområden. När EU:s nionde ramprogram nu börjat förberedas lägger kommissionen stor vikt vid hur medborgarna kan och bör bli engagerade både när forskningsprioriteringarna ska göras och under själva forskningsprocessen.

Att mobilisera och involvera medborgarna i forskning och innovation är också ett av elva förslag i rapporten LAB-FAB-APP som tagits fram av en högnivågrupp, under ledning av Pascal Lamy. Högnivågruppen har haft till uppgift att föreslå åtgärder för att maximera genomslag och nytta av EU:s forsknings- och innovationsprogram. I rapporten görs hänvisningar till Nederländerna och Danmark där medborgarna på olika sätt involverats i forskningsprioriteringarna.

Enligt högnivågruppen bör det finnas incitament för olika intressenter att påverka och kanske till och med ta beslut om vilka stora forskningsområden som ska prioriteras. Medborgarna bör också involveras i uppföljningar av hur forskningen förlöper och av dess värde. Crowdsourcing tas upp som ett naturligt finansieringsinstrument i det kommande ramprogrammet. Det bör prövas om enskilda utlysningar ska kunna initieras, och kanske till och med beslutas, av Facebookgrupper med 1000 medborgare eller fler.

Medborgarna bör också ges större möjlighet att bidra med och använda forskningsdata, vilket ligger i linje med en strävan mot Open science och Open data.

Högnivågruppens förslag är ett uttryck för att kunskap kan produceras på flera, och ibland nya, sätt. Det finns tecken som tyder på att tilltron till forskning och forskare har minskat i delar av världen och i vissa befolkningsgrupper. Genom ett bredare deltagande vill man öka tilltron och forskningens relevans.

Jag har under den senaste månaden varit på ett antal möten med deltagare från hela Europa där frågor som rör olika delar av demokratisering av, eller förändringar i, forskningsprocessen. Vad betyder det till exempel för forskningen att gränserna mellan medborgare, forskare och policymakers blir alltmer otydliga? De här frågorna är högt på agendan i kommissionen, men också i många enskilda länder. Hittills har de inte väckt någon större debatt i Sverige. Min gissning till varför diskussionen i Sverige varit relativt begränsad är att tilltron till forskning och forskare är hög hos befolkningen i Sverige, och att vi litar på forskarsamhällets processer.

Många svenska medborgare är också positiva till att delta i olika forskningsprocesser som kliniska prövningar likaväl som att delta i insamling av olika sorters forskningsdata. Det är en situation som vi kan vara stolta över och som det gäller att förvalta.

Frågorna om att ytterligare involvera medborgarna i forskningsprioriteringarna och forskningsprocessen är dock inte helt nya i Sverige. Vetenskap och Allmänhet stimulerar på olika sätt medborgarnas och inte minst skolelevers medverkan i forskningsprojekt genom att samla in data. Ett annat exempel är Stiftelsen för strategisk forskning som genom Forskarhjälpen varje år involverar ett tusental högstadieelever i olika forskningsprojekt. Det görs också olika insatser i samma riktning inom flera lärosäten och discipliner. Även vi forskningsfinansiärer försöker involvera olika intressenter när vi gör våra prioriteringar exempelvis i de nya tioåriga nationella forskningsprogrammen.

Men, med tanke på diskussionen och idéutvecklingen i delar av övriga Europa tror jag inte detta räcker. Jag är övertygad om att medborgarnas direkta delaktighet och makt på något sätt kommer att stärkas i nästa ramprogram. Vi måste således öppna upp debatten om en ytterligare demokratisering av forskningsprioriteringar och forskningsprocessen. Vad som är viktigt är dock att identifiera och tydliggöra när medborgare kan och bör mobiliseras och involveras och när så inte bör ske. Möjligheter och risker bör lyftas fram och bedömas öppet och i en dialog mellan olika intressenter.

Gör vi inte vår hemläxa ordentligt och bidrar till debatten inom EU finns risken att vi kommer att få ett ramprogram som varken ökar tilltron eller kommer att bidra till att finansiera den allra bästa och mest relevanta forskningen.

Annonser

Att leda framtiden – ett av samhällets viktigaste uppdrag

GD-bloggen: ”Att leda ett universitet har sina utmaningar. Det är sällan vi stannar upp och reflekterar över att universitets- och högskolesektorn är den i särklass största statliga verksamheten.” 

Högre utbildning och forskning är viktiga samhällsbärande verksamheter. Samtidigt vinner högskolepolitiken sällan några val. Frågan om hur mycket vi bör styra våra lärosäten och hur de då bäst ska styras engagerar många inom sektorn och ibland utanför men sällan några ledarskribenter. Än mindre diskuteras hur vi kan värdera upp det akademiska ledarskapet och rektorsämbetet samt skapa svängrum för att det ska kunna verka.

FullSizeRender
Installationen av Ewa Wiberg, Göteborgs universitets nya rektor.

I fredags deltog jag i installationen av Göteborgs universitets nya rektor, Ewa Wiberg. Med universitets motto ”att förnya det överlämnade och lämna det förnyade vidare” (tradita innovare, innovata tradere) avslutade utgående rektorn Pam Fredman sitt tal. Den vackra rektorskedjan överlämnades under högtidliga former. En kedja som med sin tyngd symboliserar vem, under styrelsen, som har det yttersta ansvaret för universitetets verksamhet.

Att leda ett universitet har sina utmaningar. Det är sällan vi stannar upp och reflekterar över att universitets- och högskolesektorn är den i särklass största statliga verksamheten. Den omfattar 75 000 anställda (varav 35 000 forskare), 403 000 inskrivna studenter och omsätter 69 miljarder kronor årligen.

Många av de enskilda lärosätena har imponerande storlek samt en komplex och diversifierad verksamhet. Det universitet som Eva Wiberg leder har cirka 6000 anställda, 38 000 studenter, är indelad i 8 fakulteter och omsätter drygt 6 miljarder årligen. Jämför vi med den privata sektorn är det få företagsledare som har ansvar för lika stora resurser eller har lika många anställda inom sin organisation. Det är ett ledarskap att snacka om!

Med tanke på verksamhetens storlek men också strategiska betydelse för samhället är styrningen från statsmakterna oundviklig men omfattande, och ibland kanske till och med motsägelsefull. Universiteten ska bidra till många goda ting som välutbildade studenter som motsvarar arbetsmarknadens behov, banbrytande forskning av Nobelprisklass, innovationer, lösningar på de stora samhällsutmaningarna samt ge tillväxt och regional utveckling. Lärosätena ska dessutom stå för kritiskt tänkande, värna de akademiska värdena och fostra ansvarstagande och bildade samhällsmedborgare.

Målen som ska uppnås är således många och uppföljningen på vissa områden relativt outvecklad. Dessutom siktar dessa mål på väldigt olika tidshorisonter, men i regel bortom politikens fyråriga cykler. Risken är alltid närvarande att för många vill för mycket för fort.

Balansakten är betydande mellan statsmakternas legitima krav på tydlig planering, uppföljning samt utvärdering och en akademisk frihet som ska ge erforderligt utrymme för kritiskt tänkande, kreativitet och nyskapande. Det är inte heller bara riksdag och regering som sätter ramar för lärosätenas verksamhet. Även de externa forskningsfinansiärerna – som Formas – bidrar till att styra och enligt somliga störa lärosätenas verksamhet.

Vi tror på konkurrensutsättning som ett sätt att driva kvalitet men den måste balanseras mot stabilitet och långsiktig basfinansiering. På liknande sätt påverkar lärosätenas samverkan med det omgivande samhället – exempelvis företag eller offentlig verksamhet – lärosätenas prioriteringar och profilering. En rektors vardag är att balansera alla dessa viljor, men hur kan vi forskningsfinansiärer och andra underlätta för henne eller honom?

Regeringens intresse för ledning och styrning av universitet och lärosäten har varit och är stort. I november 2015 lämnade den så kallade Ledningsutredningen ett 50-tal utvecklingsförslag till lärosätena och regeringen (vad har hänt?). Och just nu sitter Göteborgs förra rektor Pam Fredman i STRUT-utredningen och funderar på hur riksdags och regerings styrning av universitet och högskolor ska utformas och hur principer för uppföljning och utvärdering ska se ut. Om ett drygt år ska förslagen landa på regeringens bord. Med ett riksdagsval emellan.

Vem kan väl ha viktigare uppdrag än Göteborgs Universitets nuvarande och förra rektor? Att vara med att leda ett stort lärosäte med nästan 40 000 studenter och betydande forskningsverksamhet och att dra upp riktlinjerna för hur högskolesektorn ska styras i framtiden.

Lycka till Eva och Pam, där vi på Formas gärna bidrar med vårt kunnande och våra perspektiv!

FullSizeRender2

Utmana traditioner och makt för en jämställd akademi

GD-BLOGGEN: De senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid åt att arbeta med och fundera kring jämställdhet inom forskningen.

För att nå en mera jämställd akademi och därmed också höja forskningens kvalitet krävs att vi adresserar strukturella frågor som rör organisering, identitet, bedömningsgrunder och investeringar för att på allvar utmana traditioner och nuvarande maktstrukturer.

Formas, liksom lärosätena arbetar sedan många år med jämställdhetsfrågor. Vi gör det på många sätt och i många fora. Vi genomför utbildningar, följer upp hur mycket forskningsmedel kvinnor respektive män får del av och vi analyserar våra ordval och vilken bild av forskning och forskaren vi förmedlar. Den fråga jag ställer mig är om det räcker att arbeta med utlysningstexter, beredningsgrupper och deras arbetssätt och att synliggöra framstående kvinnliga forskare. Jag tror inte det, vi måste också ifrågasätta och ta oss an mer grundläggande strukturer inom akademin och forskningen.

Lärosätenas villkor

Vid diskussionerna om jämställdhet inom forskningen hålls inte sällan lärosätenas funktionssätt som en konstant. Det kan gälla organisation, tjänstestruktur och arbetssätt som vuxit fram under århundraden och som bygger på patriarkala hierarkier. Det är kvinnor – eller andra underrepresenterade grupper – som tvingas passa in i mönstret eller sorteras ut. Därför är det viktigt att lärosätena i det pågående jämställdhetsarbetet analyserar och belyser vad som behöver göras för att inkludera och behålla alla forskartalanger och inte enbart vissa män. Det är också viktigt att de påtalar för oss finansiärer hur vi bäst kan bistå dem i detta.

Bedömningsgrunder vid tjänstetillsättningar och tilldelning av forskningsmedel

Hela forskningssystemet bygger på konkurrens. Den smartaste hjärnan och de bästa idéerna ska belönas. Individerna värderas som solitärer. Publikationer och citering väger tungt. Arbete för kollektivet i form av undervisning, forskningskommunikation eller samverkan ges inte samma vikt. Här har vi forskningsfinansiärer en viktig uppgift att vidareutveckla bedömningsgrunderna och kanske differentiera dem ytterligare för att nå en större jämställdhet och ökad bredd, självklart utifrån utlysningarnas och projektens karaktär.

Infrastruktur

Forskningsfinansiärer och forskningsutförare i Sverige har idag som standard att redovisa könsuppdelad statistik vilket gör det lätt att följa exempelvis hur antalet kvinnliga professor utvecklas eller hur stor andel av projektbidrag som går till män. Vad jag har sett mindre av är hur mycket medel som satsas på infrastruktur till stöd för olika discipliner eller sektorer där män respektive kvinnor utgör majoriteten. Med Sveriges medlemsavgifter till stora internationella forskningsanläggningar och de investeringar som nu görs bland annat i Max IV och ESS, gissar jag att ojämställdheten blir större, både vad avser högre tjänster och tilldelning av olika typer av projektanslag. Enligt min mening bör därför jämställdhetsanalyser göras också som regel vid investeringar i infrastruktur.

Bilden av forskaren

Bilden av forskaren är inte sällan stereotyp. Två bilder är det medfödda manliga geniet respektive den hårt arbetande kvinnliga forskaren. Visst kan hon bli bra men aldrig lika bra som geniet! Hennes flit innebär också att hon kan ta mer undervisning och fler administrativa sysslor. En annan populär bild av forskaren är en vit man med glasögon och labbrock, han håller ett provrör i handen eller tittar ner i ett mikroskop. Ser vi sådana bilder associerar vi till forskning varför dessa bilder används flitigt av forskningsfinansiärer och forskningsutförare, näringslivet och i populärkulturen. Kvinnliga forskare, forskare med en annan etnicitet eller forskare som verkar inom exempelvis samhällsvetenskap och humaniora blir därmed osynliggjorda.

Jämställdhetsintegrering

För Formas del ingår vi i regeringens satsning på jämställdhetsintegrering i myndigheter och vi har tagit fram en handlingsplan som ska styra våra insatser på området de kommande två åren. I vår årsredovisning för 2016 konstaterar vi att av beviljade huvudsökande är knappt 60 procent män och drygt 40 procent kvinnor. Ett förhållande som väl avspeglar söktrycket, och som många forskningsfinansiärer säkert skulle nöja sig med, men som tyvärr har varit relativt konstant under de senaste fem åren. Utvecklingen måste gå snabbare. Gräver vi lite djupare i siffrorna blir vår bild mera komplex – vissa utlysningar och ämnesområden har en tydlig könskodning med en övervikt av män respektive kvinnor som söker och får medel beroende på inriktning.

Vi ser också en tendens att män har något lättare än kvinnor att få medel beviljade. Även om skillnaderna är mycket små så kan det få en betydande effekt på sikt, särskilt om det sker i många utlysningar och hos flera finansiärer, eftersom det innebär att män som har fått stöd också har lättare att få medel på nytt, till nya projekt och uppdrag. De har ju tack vare den tidigare medelstilldelningen haft en något större möjlighet att meritera sig. Snöbollen rullar vidare.

Kunskap och utbildning

För att komma vidare i jämställdhetsarbetet så måste vi ha kunskap. Formas har tillsammans med Vinnova och Forte genomfört en utbildning kring forskningsfinansieringsprocessen och jämställdhet för våra medarbetare. Jag deltog för några veckor sedan och blev återigen påmind om hur viktigt det är att vi väljer ut och formulerar våra utlysningar på ett sätt som främjar jämställdhet. Genom att använda vissa uttryck och termer kan vi bjuda in eller utesluta vissa grupper. Det må vara kvinnor eller män, eller forskare inom vissa discipliner som är underrepresenterade beroende på sammanhang.

Beredningsprocessen

Det är också viktigt att vara medveten om jämställdhetsfrågorna i beredningsprocessen. Det gäller att säkra hur gruppen arbetar och inte enbart fastna i att det är lika många kvinnor som män i respektive beredningsgrupp. Frågor vi ska ställa är om män och kvinnor benämns och därmed bedöms lika? Hur ser maktförhållanden ut när bedömningsgruppen sammanträder? Återigen är kunskap och ett reflekterande förhållningssätt viktiga redskap för att nå framgång. Att våra medarbetare har förmåga att stötta grupperna vad gäller jämställdhetsfrågorna i bedömningsarbetet är ytterligare en aspekt.

Internationellt perspektiv

Lyckligtvis är det inte bara i Sverige som vi arbetar med jämställdhetsfrågor. I förra veckan lanserade Science Europe A practical guide to improving gender equality in research organizations. Det var mycket intressant att lyssna på hur olika forskningsfinansiärer och forskningsutförare arbetar med jämställdhetsfrågor. Utmaningarna och åtgärderna kan vara olika beroende på den samhälleliga kontexten. Även om vi har kommit lite längre i vissa frågor i Sverige är det viktigt att jämställdhetsarbetet också drivs på den internationella arenan. Forskningen och meriteringssystemet är globala, forskarna måste kunna röra sig mellan olika forskningsmiljöer.

Världen behöver vetenskap

De frågor som jag här tagit upp kring organisering, identitet, bedömningsgrunder och investeringar utmanar traditioner och maktstrukturer. För att nå en mera jämställd akademi och därmed också höja forskningens kvalitet tror jag det är oundvikligt att vi också adresserar strukturella frågor som dessa. Och om vi menar allvar med att utmana strukturella problem måste hela akademin ta sitt ansvar. Vi finansiärer och lärosätena ska tillsammans arbeta för ett jämställt meriteringssystem och jämställda villkor för forskare nationellt såväl som internationellt.

För som forskningsminister Helene Hellmark Knutsson avslutade sitt tal vid utdelningen av priset For Women in Science som delades ut måndag den 6 mars – ”Världen behöver vetenskapen mer än någonsin och vetenskapen behöver fler framgångsrika kvinnor!”

Hur mycket forskning behövs för att fatta beslut?

GDBLOGGEN: Formas huvudsekreterare Markku Rummukainen om forskning för dagens och framtidens behov.

Det finns beslut som egentligen inte kan vänta hur länge som helst, till exempel sådana som gäller stora samhällsinvesteringar. Samtidigt leder stora beslut till inlåsningar. Ett nytt bostadsområde, större vägprojekt eller en järnväg som kommer att användas i flera tiotals år. Utsläppen behöver minska nu om ambitiösa klimatmål ska uppnås längre fram i tiden. Naturvärden som inte skyddas i tid går förlorade. För att svära lite i kyrkan kan man ställa sig frågan hur mycket forskning som behövs innan man kan fatta ett beslut.

Det är lätt att säga ”vi behöver mer forskning” eller ”det är osäkert”. Men få frågor är helt outforskade och i slutändan kan inte forskning på egen hand ge det ”rätta” svaret. Beslut tas under olika randvillkor, de kan handla om olika politikområden, värderingar eller om knappa resurser.

Att det är värt att satsa på forskning, och att de satsningarna skapar stora samhällsnyttor har vi ett mångfaldigt facit på. Tillika att det inte finns något slut på utmanande och spännande forskningsfrågor. Det gäller i högsta grad de stora samhällsutmaningarna som vi har kring utveckling, miljö och klimatförändringar. I många fall har vi bra kunskap för att göra problembeskrivningar. Vi kan peka på i vilken riktning vi behöver gå, samt vilka våra nästa steg kan vara.

Samtidigt kvarstår knepiga frågor kring hur vi kan nå fram hela vägen till uppsatta mål och till och med om det ens är möjligt. Spelplanen är föränderlig både på grund av de beslut som tas och de beslut som inte tas. Det finns områden som vi vet att det är angeläget att rikta in forskningen på. Det finns också nya frågor som ännu inte identifierats och som vi behöver vara på jakt efter. Riktad forskning och förutsättningslös forskning kompletterar varandra. Vi är alla eniga om att grundforskningen ska vara fri, men även riktad forskning bör få vara det vad gäller precisering av forskningsfrågor samt val av metod och analys. Forskningen ska alltid, och dessutom förutsättningslöst, ställa kritiska frågor för att kunna testa, granska och skapa ny kunskap.

På Formas har vi just nu mycket att göra bland annat med de nya tioåriga nationella forskningsprogrammen om klimat och samhällsbyggande. Under en så pass lång tid kommer det att läggas fram mycket ny forskning. En del härstammar från tidigare inledda forskningsfinansiärernas, lärosätenas, institutens och andra aktörers större satsningar, och de del från den mångfald av forskarnas idéer som sållas i forskningsrådens årliga öppna utlysningar. Ledtiderna är typiskt ganska långa från att nya resultat kommer fram till dess att de kan nyttiggöras, det gäller inte minst grundforskning.

Samtidigt behöver en del beslut tas mer omgående. Beslut som inte tas påverkar ju också framtiden till exempel genom att vissa möjliga utfall försvinner utom räckhåll. Det handlar om en balansgång mellan tidigare, pågående och kommande forskningssatsningar. Det är angeläget att kunna ta bra beslut som både tar hänsyn till behov av att agera nu och ändå gör det möjligt att vi tillgodogör oss ny kunskap som kommer med fortsatt forskning framöver. Ömsesidighet finns här genom att de som berörs vid varje tidpunkt ska ha bästa möjliga kunskapsunderlag, samtidigt som forskarna ska ha en så fullgod bild av kunskapsbehoven som möjligt, och därtill verktyg för att träffsäkert föra ut nya resultat.

Nya forskningssatsningar vänder inte ett helt nytt blad. De bygger vidare på tidigare satsningar, med ständiga förnyelser. Detta gäller såväl inriktning, som innehåll och form, samt hur man gör kopplingar mellan olika discipliner, fråge- och forskningsområden. Utveckling och innovation på många områden, till exempel teknik, klimat och samhällsbyggande har hög fart, vilket i många avseenden är positivt. Samtidigt behöver alla hänga med och tid säkras för eftertanke i vägval och satsningar. Här kan samhällsvetenskap och humaniora belysa frågeställningarna utöver de resultat som kan förväntas från natur- och teknikvetenskap. Samverkan mellan forskningsfinansiärer, forskarsamhället och andra aktörer är ovärderligt. Både överlapp och befintliga glapp i dagens fokusområden och satsningar bör vara positiva utgångspunkter för fortsättningen. De förstnämnda kan ses som uppenbara samarbetsytor där gemensamma satsningar är möjliga. De sistnämnda är självförklarande.

Det finns förstås ingen facit till vilka nya forskningsresultat som finns om exempelvis tio år och inte heller hur det har blivit med beslut. Troligen har forskningen bekräftat en del som vi idag inte är helt säkra på, kommit på någonting helt nytt och avfärdat sådant som vi idag tar som kunskap. Effekten av beslut kommer vi att se runt omkring oss, men även i förändrade framtidsutsikter och nya kunskapsbehov. Det blir intressant att se. Men det handlar inte om att vänta, utan att planera och verkställa resan dit.