Kan och bör forskningen demokratiseras?

Jag har under de senaste veckorna fått anledning att fundera över inom vilka områden det passar med direkt demokrati, och var det är bäst med indirekt demokrati, eller att överlåta beslutsfattande och genomförande till experter.

Brexit och andra kritiska strömningar till EU har lett till att det alltmer talas om ett medborgarnas Europa. Det kan gälla stadgan om de grundläggande rättigheterna, den fria rörligheten, eller möjligheten att ta initiativ i förhållande till kommissionen när vi medborgare upplever att EU:s grundläggande fördrag inte följs.

Det finns också förslag om att stärka medborgarnas direkta makt och ställning inom en mängd olika sakområden. När EU:s nionde ramprogram nu börjat förberedas lägger kommissionen stor vikt vid hur medborgarna kan och bör bli engagerade både när forskningsprioriteringarna ska göras och under själva forskningsprocessen.

Att mobilisera och involvera medborgarna i forskning och innovation är också ett av elva förslag i rapporten LAB-FAB-APP som tagits fram av en högnivågrupp, under ledning av Pascal Lamy. Högnivågruppen har haft till uppgift att föreslå åtgärder för att maximera genomslag och nytta av EU:s forsknings- och innovationsprogram. I rapporten görs hänvisningar till Nederländerna och Danmark där medborgarna på olika sätt involverats i forskningsprioriteringarna.

Enligt högnivågruppen bör det finnas incitament för olika intressenter att påverka och kanske till och med ta beslut om vilka stora forskningsområden som ska prioriteras. Medborgarna bör också involveras i uppföljningar av hur forskningen förlöper och av dess värde. Crowdsourcing tas upp som ett naturligt finansieringsinstrument i det kommande ramprogrammet. Det bör prövas om enskilda utlysningar ska kunna initieras, och kanske till och med beslutas, av Facebookgrupper med 1000 medborgare eller fler.

Medborgarna bör också ges större möjlighet att bidra med och använda forskningsdata, vilket ligger i linje med en strävan mot Open science och Open data.

Högnivågruppens förslag är ett uttryck för att kunskap kan produceras på flera, och ibland nya, sätt. Det finns tecken som tyder på att tilltron till forskning och forskare har minskat i delar av världen och i vissa befolkningsgrupper. Genom ett bredare deltagande vill man öka tilltron och forskningens relevans.

Jag har under den senaste månaden varit på ett antal möten med deltagare från hela Europa där frågor som rör olika delar av demokratisering av, eller förändringar i, forskningsprocessen. Vad betyder det till exempel för forskningen att gränserna mellan medborgare, forskare och policymakers blir alltmer otydliga? De här frågorna är högt på agendan i kommissionen, men också i många enskilda länder. Hittills har de inte väckt någon större debatt i Sverige. Min gissning till varför diskussionen i Sverige varit relativt begränsad är att tilltron till forskning och forskare är hög hos befolkningen i Sverige, och att vi litar på forskarsamhällets processer.

Många svenska medborgare är också positiva till att delta i olika forskningsprocesser som kliniska prövningar likaväl som att delta i insamling av olika sorters forskningsdata. Det är en situation som vi kan vara stolta över och som det gäller att förvalta.

Frågorna om att ytterligare involvera medborgarna i forskningsprioriteringarna och forskningsprocessen är dock inte helt nya i Sverige. Vetenskap och Allmänhet stimulerar på olika sätt medborgarnas och inte minst skolelevers medverkan i forskningsprojekt genom att samla in data. Ett annat exempel är Stiftelsen för strategisk forskning som genom Forskarhjälpen varje år involverar ett tusental högstadieelever i olika forskningsprojekt. Det görs också olika insatser i samma riktning inom flera lärosäten och discipliner. Även vi forskningsfinansiärer försöker involvera olika intressenter när vi gör våra prioriteringar exempelvis i de nya tioåriga nationella forskningsprogrammen.

Men, med tanke på diskussionen och idéutvecklingen i delar av övriga Europa tror jag inte detta räcker. Jag är övertygad om att medborgarnas direkta delaktighet och makt på något sätt kommer att stärkas i nästa ramprogram. Vi måste således öppna upp debatten om en ytterligare demokratisering av forskningsprioriteringar och forskningsprocessen. Vad som är viktigt är dock att identifiera och tydliggöra när medborgare kan och bör mobiliseras och involveras och när så inte bör ske. Möjligheter och risker bör lyftas fram och bedömas öppet och i en dialog mellan olika intressenter.

Gör vi inte vår hemläxa ordentligt och bidrar till debatten inom EU finns risken att vi kommer att få ett ramprogram som varken ökar tilltron eller kommer att bidra till att finansiera den allra bästa och mest relevanta forskningen.

Annonser

Att vara eller inte vara – det är frågan!

GD-bloggen: Ses vi i Almedalen? Det är kanske en av de vanligaste frågorna i det offentliga Sverige just i dessa dagar. Svaren varierar och är inte sällan polariserade.

Ingrid Petersson
Ingrid Petersson i Almedalen 2016

”Nej, vet du vad.  Det är alldeles för mycket folk och svårt att få grepp om alla seminarier.”

”Almedalen har blivit alltför kommersiellt och det är omöjligt att hitta någonstans att bo. Jag tycker verkligen inte att man ska lägga skattemedel på ett sådant jippo!”

Någon annan svarar:

”Ja, jag kommer att vara där hela veckan och har valt ut massor av spännande seminarier som jag ska gå på.”

”Jag ser fram emot alla möten och att mingla med människor jag har svårt att hinna träffa under resten av året.”

I år har deltagandet i Almedalen dessutom fått en extra dimension då den uttalat nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, kommer att delta. Vissa har därför valt att avstå Almedalen, då man inte vill finnas i samma sammanhang som NMR eller känner rädsla inför deras närvaro. Andra tycker att det är viktigare än någonsin att finnas på plats för att försvara ett öppet och demokratiskt samhälle och inte skrämmas till tystnad.

Vi på Formas har valt att delta i årets Almedalsvecka och särskilt uppmärksamma klimatfrågan. I vårt uppdrag från regeringen ingår att nyttiggöra forskningsresultat och främja en hållbar utveckling. En viktig del är att kommunicera om forskning och forskningsresultat på ett sätt som gör budskapet begripligt för de som ska använda resultaten. Vi vill vara på platser där forskare, politiker och praktiker möts. Almedalen är en sådan mötespunkt.

I den forskningspolitiska propositionen fick Formas bland annat i uppdrag att bygga upp och förvalta ett tioårigt nationellt forskningsprogram om klimat. En viktig pusselbit för att programmet ska bli framgångsrikt är att vi ska arbeta tillsammans med andra.

Vi ska arbeta tillsammans med de andra forskningsfinansiärerna, men också tillsammans med lärosätena och forskningsinstituten där den faktiska forskningen kommer att ske. Det är också viktigt att samverka med de så kallade behovsägarna. Vilken kunskap behöver politiken för att kunna fatta kloka beslut för framtiden? Vilka kunskapsluckor ser myndigheter, regioner och kommuner?

Hur kan ny teknik, nya metoder och nya sätt att organisera verksamheter bidra till att mota klimatförändringarna?  Vad behöver näringslivet? På vilket sätt kan konsten, musiken, litteraturen eller dansen bidra till förståelsen av de utmaningar vi står inför? Frågorna är många och svaren kan bara sökas i en bred samverkan mellan många olika aktörer, där Formas har en viktig samordnade roll.

Nästan samtidigt som Formas fick uppdraget att driva det tioåriga nationella forskningsprogrammet om klimat fick vi också i uppdrag att vara värdmyndighet för det nyligen beslutade klimatpolitiska rådet som startar sin verksamhet den 1 januari 2018. Rådets uppgift blir att utvärdera denna och kommande regeringars klimatarbete.

I Almedalen kommer vi att anordna en klimatkväll för att skapa diskussion och möten mellan olika aktörer. Vi kommer också använda musik för att kommunicera kring klimatfrågan.

I vårt klimattält bjuder vi på enkel fika och samtalar med forskare och representanter för civilsamhället om klimatutmaningen. Vi lånar dessutom ut vårt tält till andra – bland annat politiska partier, lärosäten, tankesmedjor och organisationer – som delar vår ambition att bjuda in till samtal om klimatfrågor.

Genom vårt deltagande i Almedalen vill vi lyfta fram en av vår tids viktigaste frågor, klimatutmaningen. Vi uppmärksammar det nya nationella forskningsprogrammet om klimat och vi bjuder in till dialog och samverkan med många olika aktörer.

Formas deltagande i Almedalen med egna arrangemang är ingen självklarhet. Vi frågar oss noga vad vi vill uppnå och om Almedalen är en bra plattform att arbeta utifrån. Vi sätter mål för vårt deltagande, för att kunna följa upp och utvärdera insatsen.

För snart är vi där igen och ställer oss frågan – att vara eller inte vara i Almedalen.

Idrott och vetenskap – starka krafter i politiken

phpThumb_generated_thumbnail

Guld till Sarah Sjöström och silver till Emma Johansson! Vi viftar med våra blågula flaggor och den nationella stoltheten växer i bröstet. I Rio de Janeiro möts nu idrottsmän och -kvinnor från hela världen för att mäta sig mot varandra och vinna ära och berömmelse.

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin anslöt till det gamla grekiska idealet om ”en sund själ i en sund kropp”, men såg också internationella idrottstävlingar som ett sätt att hindra stridigheter mellan nationer och att skapa fred. Många broar har säkert byggts under de 120 år som de moderna olympiska spelen gått av stapeln.

Spelen har dock varken helt lyckats förhindra världskrig eller regionala konflikter, och de har spelat en stor roll i politisk propaganda. Exempelvis använde nazisterna sommarspelen i Berlin 1936 som en arena för att föra fram sitt budskap, där man bland annat ville visa att den ariska rasen var överlägsen. Vad man dock inte hade räknat med var att den amerikanske mörkhyade friidrottaren Jesse Owens skulle ta fyra guld!

I Mexiko City 1968 protesterade de amerikanska idrottarna Tommie Smith och John Carlos genom att under segerceremonin visa sitt stöd för Black-Powerrörelsen. I München 1972 togs medlemmar av det israeliska laget som gisslan av Svarta septemberrörelsen, där både gisslan och terroristerna så småningom dödades av tysk polis. Protesterna och bojkotterna har varit många under årens lopp. Men det har också de mänskliga bands som knutits.

Vad gäller vetenskap och forskning talar man ibland om Science diplomacy, som kan tolkas på flera olika sätt. Science for diplomacy innebär att forskningssamarbete används som ett stöd för utrikespolitiken, där samarbete kan ske på ”neutral mark”, ge lösningar på gemensamma problem och bygga relationer mellan människor och stater. Diplomacy for Science kan sägas vara motsatsen – här används diplomatin för att föra fram eller ta hand om vetenskapliga resultat. Klimatförhandlingarna, som till stor del bygger på IPCC:s arbete, kan sägas höra till denna kategori. Ett annat exempel är arbetet med Montrealprotokollet, som syftar till att minska utsläppen av gaser som är farliga för ozonlagret. En del talar också om science in diplomacy när vetenskapen kommer ännu närmare den politiska beslutsprocessen genom att höga vetenskapliga rådgivare har ett stort inflytande i beslutsfattandet.

Forskningssamarbetens kraft ser vi inte minst inom EU, där ramprogrammen åtminstone från svensk sida har setts som en av de mest framgångsrika delarna av unionens verksamhet. Men forskning och forskningssamarbeten kan också, liksom idrott, användas som en arena för politik och politisk propaganda. Ett aktuellt exempel är vad som skedde i Turkiet efter försöket till statskupp med omfattande avstängningar och utrensningar inom institutionerna för högre utbildning och forskning. Akademiker som vistades utomlands uppmanades att återvända till Turkiet.

Händelserna i Turkiet hotar därmed både akademikerna och deras kunskap, men också den internationella samverkan som är en förutsättning för den fria högkvalitativa forskningen som vi hoppas ska finna svar på vår tids utmaningar.

Idrott och kunskap berör och engagerar, och har därför en stark inneboende kraft. Det är viktigt att vi är medvetna om den kraften och tillsammans bidrar till att den används positivt – för ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.