Att leda framtiden – ett av samhällets viktigaste uppdrag

GD-bloggen: ”Att leda ett universitet har sina utmaningar. Det är sällan vi stannar upp och reflekterar över att universitets- och högskolesektorn är den i särklass största statliga verksamheten.” 

Högre utbildning och forskning är viktiga samhällsbärande verksamheter. Samtidigt vinner högskolepolitiken sällan några val. Frågan om hur mycket vi bör styra våra lärosäten och hur de då bäst ska styras engagerar många inom sektorn och ibland utanför men sällan några ledarskribenter. Än mindre diskuteras hur vi kan värdera upp det akademiska ledarskapet och rektorsämbetet samt skapa svängrum för att det ska kunna verka.

FullSizeRender
Installationen av Ewa Wiberg, Göteborgs universitets nya rektor.

I fredags deltog jag i installationen av Göteborgs universitets nya rektor, Ewa Wiberg. Med universitets motto ”att förnya det överlämnade och lämna det förnyade vidare” (tradita innovare, innovata tradere) avslutade utgående rektorn Pam Fredman sitt tal. Den vackra rektorskedjan överlämnades under högtidliga former. En kedja som med sin tyngd symboliserar vem, under styrelsen, som har det yttersta ansvaret för universitetets verksamhet.

Att leda ett universitet har sina utmaningar. Det är sällan vi stannar upp och reflekterar över att universitets- och högskolesektorn är den i särklass största statliga verksamheten. Den omfattar 75 000 anställda (varav 35 000 forskare), 403 000 inskrivna studenter och omsätter 69 miljarder kronor årligen.

Många av de enskilda lärosätena har imponerande storlek samt en komplex och diversifierad verksamhet. Det universitet som Eva Wiberg leder har cirka 6000 anställda, 38 000 studenter, är indelad i 8 fakulteter och omsätter drygt 6 miljarder årligen. Jämför vi med den privata sektorn är det få företagsledare som har ansvar för lika stora resurser eller har lika många anställda inom sin organisation. Det är ett ledarskap att snacka om!

Med tanke på verksamhetens storlek men också strategiska betydelse för samhället är styrningen från statsmakterna oundviklig men omfattande, och ibland kanske till och med motsägelsefull. Universiteten ska bidra till många goda ting som välutbildade studenter som motsvarar arbetsmarknadens behov, banbrytande forskning av Nobelprisklass, innovationer, lösningar på de stora samhällsutmaningarna samt ge tillväxt och regional utveckling. Lärosätena ska dessutom stå för kritiskt tänkande, värna de akademiska värdena och fostra ansvarstagande och bildade samhällsmedborgare.

Målen som ska uppnås är således många och uppföljningen på vissa områden relativt outvecklad. Dessutom siktar dessa mål på väldigt olika tidshorisonter, men i regel bortom politikens fyråriga cykler. Risken är alltid närvarande att för många vill för mycket för fort.

Balansakten är betydande mellan statsmakternas legitima krav på tydlig planering, uppföljning samt utvärdering och en akademisk frihet som ska ge erforderligt utrymme för kritiskt tänkande, kreativitet och nyskapande. Det är inte heller bara riksdag och regering som sätter ramar för lärosätenas verksamhet. Även de externa forskningsfinansiärerna – som Formas – bidrar till att styra och enligt somliga störa lärosätenas verksamhet.

Vi tror på konkurrensutsättning som ett sätt att driva kvalitet men den måste balanseras mot stabilitet och långsiktig basfinansiering. På liknande sätt påverkar lärosätenas samverkan med det omgivande samhället – exempelvis företag eller offentlig verksamhet – lärosätenas prioriteringar och profilering. En rektors vardag är att balansera alla dessa viljor, men hur kan vi forskningsfinansiärer och andra underlätta för henne eller honom?

Regeringens intresse för ledning och styrning av universitet och lärosäten har varit och är stort. I november 2015 lämnade den så kallade Ledningsutredningen ett 50-tal utvecklingsförslag till lärosätena och regeringen (vad har hänt?). Och just nu sitter Göteborgs förra rektor Pam Fredman i STRUT-utredningen och funderar på hur riksdags och regerings styrning av universitet och högskolor ska utformas och hur principer för uppföljning och utvärdering ska se ut. Om ett drygt år ska förslagen landa på regeringens bord. Med ett riksdagsval emellan.

Vem kan väl ha viktigare uppdrag än Göteborgs Universitets nuvarande och förra rektor? Att vara med att leda ett stort lärosäte med nästan 40 000 studenter och betydande forskningsverksamhet och att dra upp riktlinjerna för hur högskolesektorn ska styras i framtiden.

Lycka till Eva och Pam, där vi på Formas gärna bidrar med vårt kunnande och våra perspektiv!

FullSizeRender2

Annonser

Inifrån Formas årliga öppna utlysning

GD-bloggen: Johanna van Schaik Dernfalk, chef för enheten Miljö och Areella näringar, om Formas årliga öppna utlysning.

Formas årliga öppna utlysning är den enskilda utlysning som attraherar flest sökande och den utlysning där vi fördelar mest medel. Det är också den utlysning som engagerar flest medarbetare på vårt kansli.

Det känns nästan overkligt att årliga öppna alldeles strax ska stänga. Nu på torsdag den 6 april är sista dag att skicka in sin ansökan. Våra förberedelser drog igång redan i december. Då handlade det om att lära av utvärderingarna från tidigare utlysningar. Även generella regler, och all information till både sökande och bedömare, sågs över och uppdaterades.

I år förändrades dessutom beredningsgruppsstrukturen. Att vi skulle ändra beredningsprocessen och koppla våra beredningsgrupper till FN:s globala hållbarhetsmål beslutade vårt forskarråd redan i september förra året men det praktiska genomförandet har skett successivt. Det har handlat om att bygga om utlysningen i vårt ärendesystem Prisma och det har handlat om att informera om att förändringen har genomförts.

Förutom dessa förberedelser har vi haft den kluriga men viktiga uppgiften att hitta experter med rätt kompetens till beredningsgrupperna så att alla ansökningar ska kunna bedömas utifrån sina förutsättningar. Det var full fart med förberedelserna fram till den 28 februari då utlysningen öppnade.

Just nu har alla som skriver ansökningar en hektisk period. Det tar tid att beskriva och motivera forskningsprojekt så att rätt aktörer ska kunna genomföra projektet och kommunicera resultaten. Vi på kansliet försöker besvara alla frågor, både de av teknisk karaktär kring till exempel vilka kostnader som kan inkluderas i ett projekt och var olika delar ska beskrivas i ansökningsformuläret men även resonera kring syftet med de tre delutlysningarna.

Efter den 6:e april börjar den gedigna beredningsprocessen. För oss på kansliet handlar det om en rad moment innan ansökan går vidare till rätt beredningsgrupp. Vi kontrollerar bland annat  att ansökan uppfyller de regler som gäller för utlysningen och förstås om projektet ligger inom något av de verksamhetsområden som Formas ansvarar för.

Ett fåtal ansökningar får ett tidigt avslag, de allra flesta går vidare till någon av våra tio beredningsgrupper för vidare bedömning av vetenskaplig kvalitet och samhällsrelevans. Våra granskare gör ett grundligt jobb för kunna bedöma alla ansökningar. Beredningen sträcker sig över sommaren fram till hösten då det ska finnas ett förslag till beslut som fattas av Formas forskarråd.

Varje år har vi som jobbar med utlysningen en gissningstävling om hur många ansökningar vi kommer få in i den årliga öppna utlysningen, totalt och i de tre olika delutlysningarna. Kommer utlysningen att slå rekord i år igen? Attraherar vi fler sökande nu när vi har tio beredningsgrupper istället för som tidigare åtta? Eller drar de begränsade regler, med maxgräns om en miljon kronor per år i maximalt tre år, som vi infört de senaste åren ner antalet sökande? Kan Prisma, vårt nya ärendehanteringssystem där alla sökande måste skapa sig profiler, ladda upp sina CV:n och publikationer, vara en begränsande faktor?  

För den som tycker att något känns krångligt, antingen med ansökningssystemet eller med våra regler, är det bara att höra av sig. Vi finns tillgängliga på mejl, telefon och chatt. Lycka till med slutspurten, vi ser fram emot era ansökningar! 

Utmana traditioner och makt för en jämställd akademi

GD-BLOGGEN: De senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid åt att arbeta med och fundera kring jämställdhet inom forskningen.

För att nå en mera jämställd akademi och därmed också höja forskningens kvalitet krävs att vi adresserar strukturella frågor som rör organisering, identitet, bedömningsgrunder och investeringar för att på allvar utmana traditioner och nuvarande maktstrukturer.

Formas, liksom lärosätena arbetar sedan många år med jämställdhetsfrågor. Vi gör det på många sätt och i många fora. Vi genomför utbildningar, följer upp hur mycket forskningsmedel kvinnor respektive män får del av och vi analyserar våra ordval och vilken bild av forskning och forskaren vi förmedlar. Den fråga jag ställer mig är om det räcker att arbeta med utlysningstexter, beredningsgrupper och deras arbetssätt och att synliggöra framstående kvinnliga forskare. Jag tror inte det, vi måste också ifrågasätta och ta oss an mer grundläggande strukturer inom akademin och forskningen.

Lärosätenas villkor

Vid diskussionerna om jämställdhet inom forskningen hålls inte sällan lärosätenas funktionssätt som en konstant. Det kan gälla organisation, tjänstestruktur och arbetssätt som vuxit fram under århundraden och som bygger på patriarkala hierarkier. Det är kvinnor – eller andra underrepresenterade grupper – som tvingas passa in i mönstret eller sorteras ut. Därför är det viktigt att lärosätena i det pågående jämställdhetsarbetet analyserar och belyser vad som behöver göras för att inkludera och behålla alla forskartalanger och inte enbart vissa män. Det är också viktigt att de påtalar för oss finansiärer hur vi bäst kan bistå dem i detta.

Bedömningsgrunder vid tjänstetillsättningar och tilldelning av forskningsmedel

Hela forskningssystemet bygger på konkurrens. Den smartaste hjärnan och de bästa idéerna ska belönas. Individerna värderas som solitärer. Publikationer och citering väger tungt. Arbete för kollektivet i form av undervisning, forskningskommunikation eller samverkan ges inte samma vikt. Här har vi forskningsfinansiärer en viktig uppgift att vidareutveckla bedömningsgrunderna och kanske differentiera dem ytterligare för att nå en större jämställdhet och ökad bredd, självklart utifrån utlysningarnas och projektens karaktär.

Infrastruktur

Forskningsfinansiärer och forskningsutförare i Sverige har idag som standard att redovisa könsuppdelad statistik vilket gör det lätt att följa exempelvis hur antalet kvinnliga professor utvecklas eller hur stor andel av projektbidrag som går till män. Vad jag har sett mindre av är hur mycket medel som satsas på infrastruktur till stöd för olika discipliner eller sektorer där män respektive kvinnor utgör majoriteten. Med Sveriges medlemsavgifter till stora internationella forskningsanläggningar och de investeringar som nu görs bland annat i Max IV och ESS, gissar jag att ojämställdheten blir större, både vad avser högre tjänster och tilldelning av olika typer av projektanslag. Enligt min mening bör därför jämställdhetsanalyser göras också som regel vid investeringar i infrastruktur.

Bilden av forskaren

Bilden av forskaren är inte sällan stereotyp. Två bilder är det medfödda manliga geniet respektive den hårt arbetande kvinnliga forskaren. Visst kan hon bli bra men aldrig lika bra som geniet! Hennes flit innebär också att hon kan ta mer undervisning och fler administrativa sysslor. En annan populär bild av forskaren är en vit man med glasögon och labbrock, han håller ett provrör i handen eller tittar ner i ett mikroskop. Ser vi sådana bilder associerar vi till forskning varför dessa bilder används flitigt av forskningsfinansiärer och forskningsutförare, näringslivet och i populärkulturen. Kvinnliga forskare, forskare med en annan etnicitet eller forskare som verkar inom exempelvis samhällsvetenskap och humaniora blir därmed osynliggjorda.

Jämställdhetsintegrering

För Formas del ingår vi i regeringens satsning på jämställdhetsintegrering i myndigheter och vi har tagit fram en handlingsplan som ska styra våra insatser på området de kommande två åren. I vår årsredovisning för 2016 konstaterar vi att av beviljade huvudsökande är knappt 60 procent män och drygt 40 procent kvinnor. Ett förhållande som väl avspeglar söktrycket, och som många forskningsfinansiärer säkert skulle nöja sig med, men som tyvärr har varit relativt konstant under de senaste fem åren. Utvecklingen måste gå snabbare. Gräver vi lite djupare i siffrorna blir vår bild mera komplex – vissa utlysningar och ämnesområden har en tydlig könskodning med en övervikt av män respektive kvinnor som söker och får medel beroende på inriktning.

Vi ser också en tendens att män har något lättare än kvinnor att få medel beviljade. Även om skillnaderna är mycket små så kan det få en betydande effekt på sikt, särskilt om det sker i många utlysningar och hos flera finansiärer, eftersom det innebär att män som har fått stöd också har lättare att få medel på nytt, till nya projekt och uppdrag. De har ju tack vare den tidigare medelstilldelningen haft en något större möjlighet att meritera sig. Snöbollen rullar vidare.

Kunskap och utbildning

För att komma vidare i jämställdhetsarbetet så måste vi ha kunskap. Formas har tillsammans med Vinnova och Forte genomfört en utbildning kring forskningsfinansieringsprocessen och jämställdhet för våra medarbetare. Jag deltog för några veckor sedan och blev återigen påmind om hur viktigt det är att vi väljer ut och formulerar våra utlysningar på ett sätt som främjar jämställdhet. Genom att använda vissa uttryck och termer kan vi bjuda in eller utesluta vissa grupper. Det må vara kvinnor eller män, eller forskare inom vissa discipliner som är underrepresenterade beroende på sammanhang.

Beredningsprocessen

Det är också viktigt att vara medveten om jämställdhetsfrågorna i beredningsprocessen. Det gäller att säkra hur gruppen arbetar och inte enbart fastna i att det är lika många kvinnor som män i respektive beredningsgrupp. Frågor vi ska ställa är om män och kvinnor benämns och därmed bedöms lika? Hur ser maktförhållanden ut när bedömningsgruppen sammanträder? Återigen är kunskap och ett reflekterande förhållningssätt viktiga redskap för att nå framgång. Att våra medarbetare har förmåga att stötta grupperna vad gäller jämställdhetsfrågorna i bedömningsarbetet är ytterligare en aspekt.

Internationellt perspektiv

Lyckligtvis är det inte bara i Sverige som vi arbetar med jämställdhetsfrågor. I förra veckan lanserade Science Europe A practical guide to improving gender equality in research organizations. Det var mycket intressant att lyssna på hur olika forskningsfinansiärer och forskningsutförare arbetar med jämställdhetsfrågor. Utmaningarna och åtgärderna kan vara olika beroende på den samhälleliga kontexten. Även om vi har kommit lite längre i vissa frågor i Sverige är det viktigt att jämställdhetsarbetet också drivs på den internationella arenan. Forskningen och meriteringssystemet är globala, forskarna måste kunna röra sig mellan olika forskningsmiljöer.

Världen behöver vetenskap

De frågor som jag här tagit upp kring organisering, identitet, bedömningsgrunder och investeringar utmanar traditioner och maktstrukturer. För att nå en mera jämställd akademi och därmed också höja forskningens kvalitet tror jag det är oundvikligt att vi också adresserar strukturella frågor som dessa. Och om vi menar allvar med att utmana strukturella problem måste hela akademin ta sitt ansvar. Vi finansiärer och lärosätena ska tillsammans arbeta för ett jämställt meriteringssystem och jämställda villkor för forskare nationellt såväl som internationellt.

För som forskningsminister Helene Hellmark Knutsson avslutade sitt tal vid utdelningen av priset For Women in Science som delades ut måndag den 6 mars – ”Världen behöver vetenskapen mer än någonsin och vetenskapen behöver fler framgångsrika kvinnor!”

Idrott och vetenskap – starka krafter i politiken

phpThumb_generated_thumbnail

Guld till Sarah Sjöström och silver till Emma Johansson! Vi viftar med våra blågula flaggor och den nationella stoltheten växer i bröstet. I Rio de Janeiro möts nu idrottsmän och -kvinnor från hela världen för att mäta sig mot varandra och vinna ära och berömmelse.

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin anslöt till det gamla grekiska idealet om ”en sund själ i en sund kropp”, men såg också internationella idrottstävlingar som ett sätt att hindra stridigheter mellan nationer och att skapa fred. Många broar har säkert byggts under de 120 år som de moderna olympiska spelen gått av stapeln.

Spelen har dock varken helt lyckats förhindra världskrig eller regionala konflikter, och de har spelat en stor roll i politisk propaganda. Exempelvis använde nazisterna sommarspelen i Berlin 1936 som en arena för att föra fram sitt budskap, där man bland annat ville visa att den ariska rasen var överlägsen. Vad man dock inte hade räknat med var att den amerikanske mörkhyade friidrottaren Jesse Owens skulle ta fyra guld!

I Mexiko City 1968 protesterade de amerikanska idrottarna Tommie Smith och John Carlos genom att under segerceremonin visa sitt stöd för Black-Powerrörelsen. I München 1972 togs medlemmar av det israeliska laget som gisslan av Svarta septemberrörelsen, där både gisslan och terroristerna så småningom dödades av tysk polis. Protesterna och bojkotterna har varit många under årens lopp. Men det har också de mänskliga bands som knutits.

Vad gäller vetenskap och forskning talar man ibland om Science diplomacy, som kan tolkas på flera olika sätt. Science for diplomacy innebär att forskningssamarbete används som ett stöd för utrikespolitiken, där samarbete kan ske på ”neutral mark”, ge lösningar på gemensamma problem och bygga relationer mellan människor och stater. Diplomacy for Science kan sägas vara motsatsen – här används diplomatin för att föra fram eller ta hand om vetenskapliga resultat. Klimatförhandlingarna, som till stor del bygger på IPCC:s arbete, kan sägas höra till denna kategori. Ett annat exempel är arbetet med Montrealprotokollet, som syftar till att minska utsläppen av gaser som är farliga för ozonlagret. En del talar också om science in diplomacy när vetenskapen kommer ännu närmare den politiska beslutsprocessen genom att höga vetenskapliga rådgivare har ett stort inflytande i beslutsfattandet.

Forskningssamarbetens kraft ser vi inte minst inom EU, där ramprogrammen åtminstone från svensk sida har setts som en av de mest framgångsrika delarna av unionens verksamhet. Men forskning och forskningssamarbeten kan också, liksom idrott, användas som en arena för politik och politisk propaganda. Ett aktuellt exempel är vad som skedde i Turkiet efter försöket till statskupp med omfattande avstängningar och utrensningar inom institutionerna för högre utbildning och forskning. Akademiker som vistades utomlands uppmanades att återvända till Turkiet.

Händelserna i Turkiet hotar därmed både akademikerna och deras kunskap, men också den internationella samverkan som är en förutsättning för den fria högkvalitativa forskningen som vi hoppas ska finna svar på vår tids utmaningar.

Idrott och kunskap berör och engagerar, och har därför en stark inneboende kraft. Det är viktigt att vi är medvetna om den kraften och tillsammans bidrar till att den används positivt – för ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.