Kan och bör forskningen demokratiseras?

Jag har under de senaste veckorna fått anledning att fundera över inom vilka områden det passar med direkt demokrati, och var det är bäst med indirekt demokrati, eller att överlåta beslutsfattande och genomförande till experter.

Brexit och andra kritiska strömningar till EU har lett till att det alltmer talas om ett medborgarnas Europa. Det kan gälla stadgan om de grundläggande rättigheterna, den fria rörligheten, eller möjligheten att ta initiativ i förhållande till kommissionen när vi medborgare upplever att EU:s grundläggande fördrag inte följs.

Det finns också förslag om att stärka medborgarnas direkta makt och ställning inom en mängd olika sakområden. När EU:s nionde ramprogram nu börjat förberedas lägger kommissionen stor vikt vid hur medborgarna kan och bör bli engagerade både när forskningsprioriteringarna ska göras och under själva forskningsprocessen.

Att mobilisera och involvera medborgarna i forskning och innovation är också ett av elva förslag i rapporten LAB-FAB-APP som tagits fram av en högnivågrupp, under ledning av Pascal Lamy. Högnivågruppen har haft till uppgift att föreslå åtgärder för att maximera genomslag och nytta av EU:s forsknings- och innovationsprogram. I rapporten görs hänvisningar till Nederländerna och Danmark där medborgarna på olika sätt involverats i forskningsprioriteringarna.

Enligt högnivågruppen bör det finnas incitament för olika intressenter att påverka och kanske till och med ta beslut om vilka stora forskningsområden som ska prioriteras. Medborgarna bör också involveras i uppföljningar av hur forskningen förlöper och av dess värde. Crowdsourcing tas upp som ett naturligt finansieringsinstrument i det kommande ramprogrammet. Det bör prövas om enskilda utlysningar ska kunna initieras, och kanske till och med beslutas, av Facebookgrupper med 1000 medborgare eller fler.

Medborgarna bör också ges större möjlighet att bidra med och använda forskningsdata, vilket ligger i linje med en strävan mot Open science och Open data.

Högnivågruppens förslag är ett uttryck för att kunskap kan produceras på flera, och ibland nya, sätt. Det finns tecken som tyder på att tilltron till forskning och forskare har minskat i delar av världen och i vissa befolkningsgrupper. Genom ett bredare deltagande vill man öka tilltron och forskningens relevans.

Jag har under den senaste månaden varit på ett antal möten med deltagare från hela Europa där frågor som rör olika delar av demokratisering av, eller förändringar i, forskningsprocessen. Vad betyder det till exempel för forskningen att gränserna mellan medborgare, forskare och policymakers blir alltmer otydliga? De här frågorna är högt på agendan i kommissionen, men också i många enskilda länder. Hittills har de inte väckt någon större debatt i Sverige. Min gissning till varför diskussionen i Sverige varit relativt begränsad är att tilltron till forskning och forskare är hög hos befolkningen i Sverige, och att vi litar på forskarsamhällets processer.

Många svenska medborgare är också positiva till att delta i olika forskningsprocesser som kliniska prövningar likaväl som att delta i insamling av olika sorters forskningsdata. Det är en situation som vi kan vara stolta över och som det gäller att förvalta.

Frågorna om att ytterligare involvera medborgarna i forskningsprioriteringarna och forskningsprocessen är dock inte helt nya i Sverige. Vetenskap och Allmänhet stimulerar på olika sätt medborgarnas och inte minst skolelevers medverkan i forskningsprojekt genom att samla in data. Ett annat exempel är Stiftelsen för strategisk forskning som genom Forskarhjälpen varje år involverar ett tusental högstadieelever i olika forskningsprojekt. Det görs också olika insatser i samma riktning inom flera lärosäten och discipliner. Även vi forskningsfinansiärer försöker involvera olika intressenter när vi gör våra prioriteringar exempelvis i de nya tioåriga nationella forskningsprogrammen.

Men, med tanke på diskussionen och idéutvecklingen i delar av övriga Europa tror jag inte detta räcker. Jag är övertygad om att medborgarnas direkta delaktighet och makt på något sätt kommer att stärkas i nästa ramprogram. Vi måste således öppna upp debatten om en ytterligare demokratisering av forskningsprioriteringar och forskningsprocessen. Vad som är viktigt är dock att identifiera och tydliggöra när medborgare kan och bör mobiliseras och involveras och när så inte bör ske. Möjligheter och risker bör lyftas fram och bedömas öppet och i en dialog mellan olika intressenter.

Gör vi inte vår hemläxa ordentligt och bidrar till debatten inom EU finns risken att vi kommer att få ett ramprogram som varken ökar tilltron eller kommer att bidra till att finansiera den allra bästa och mest relevanta forskningen.

Annonser

Samverkansprogram ger styrka men glöm inte forskningen

GD-Bloggen: I slutet av sommaren träffade min chef, Formas generaldirektör Ingrid Petersson, nationella innovationsrådet. På mötet fick hon möjlighet att föra fram Formas bild av arbetet med regeringens strategiska samverkansprogram: Samverkan är en förutsättning för att skapa en hållbar värld byggd på kunskap, men krav på snabba resultat får aldrig stå i vägen för den forskning som måste få ta tid.

Emma Gretzer
Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande. Fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin

I juni 2016 presenterade regeringen fem strategiska samverkansprogram. Idén med de nya programmen är att de ska underlätta samarbetet mellan offentliga aktörer, näringslivet och akademin. Samarbetet ska sedan leda till fler innovativa lösningar, hållbar utveckling och fler jobb. Målsättningen är att samverkansprogrammen ska stärka Sveriges globala innovations- och konkurrenskraft. Vid sidan om detta är det även tänkt att samverkansprogrammen ska lyfta fram och bygga vidare på det arbete som redan görs idag inom de olika områdena.

Nu har gått ett drygt år sedan regeringen presenterade samverkansprogrammen och Innovationsrådet kallade till möte föra att höra olika aktörers syn på arbetet så här långt.  Förutom Ingrid Petersson deltog även generaldirektörerna från Energimyndigheten och Vinnova. Vi på Formas är så klart engagerade i samverkansprogrammen och jag tänkte passa på att här på GD-bloggen lyfta fram hur vi på Formas ser på programmen.

Som vi skrivit i tidigare inlägg är samverkan med olika aktörer en förutsättning för Formas arbete. Samverkan är också en förutsättning för att de projekt som vi på Formas finansierar ska komma till nytta och skapa förutsättningar för en mer hållbar värld.

För att samverkan ska fungera är ett tydligt mål och syfte en förutsättning. Just det är en av styrkorna vi ser med samverkansprogrammen. När man samlar personer från olika centrala aktörer och ger dem ett tydligt gemensamt mål finns goda förutsättningar för att arbetet ska bli riktigt slagkraftigt. Samverkansprogrammen leds av en grupp bestående av centrala aktörer inom respektive område. En sådan samverkansgrupp med stor genomslagskraft och legitimitet har stora möjlighet att få centrala aktörer att göra samma prioriteringar som samverkansprogrammen pekat ut.  På så sätt skapas en tydlig nationell kraftsamling och det tror vi på Formas är bra.

Möjligheterna med ett gott samarbete visar sig också när man ser till hur samverkansprogrammen fungerar i relation till de befintliga strategiska innovationsprogrammen. De båda satsningarna samlar i viss mån samma aktörer vilket i sig är en styrka. Innovationsprogrammen har också på flera sätt visat att de är beredda att ställa sig bakom samverkansprogrammens prioriteringar. Detta gör det möjligt att samarbeta kring flera satsningar och dessutom blir prioriteringar mer samlade och långsiktiga, vilket gör Sverige tydligare som internationell aktör.  Och att få strategiska innovationsprogram och samverkansprogram att spela ihop tror vi på Formas är bra.

Att peka ut viktiga prioriteringar inom respektive område är så klart något som även vi på Formas kan använda när vi ska planera för våra egna satsningar. Men det är också här vi ser en utmaning. En stor del av satsningarna inom samverkansprogrammen har ett tydligt kortsiktigt innovationsperspektiv och även om Formas finansierar många innovations- och utvecklingsprojektet, är det viktigt för oss att den forskarinitierade forskningen kommer till nytta även i samverkansprogrammen. Forskning tar tid och måste få ta tid. Det finns risk att samverkansprogrammens fokus på snabba resultat krockar med forskningens långsiktighet, och där tänker jag att vi har en utmaning att hantera.

På det hela taget ser jag ändå många fördelar med samverkansprogrammen. Genom att bidra med den forskning som redan finns inom de olika samverkansprogrammen och på olika sätt föra in forsknings- och hållbarhetsperspektiv tror jag att samverkansprogrammen kan bli en viktig plattform för att stärka Sveriges globala konkurrenskraft.

Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande

Att leda framtiden – ett av samhällets viktigaste uppdrag

GD-bloggen: ”Att leda ett universitet har sina utmaningar. Det är sällan vi stannar upp och reflekterar över att universitets- och högskolesektorn är den i särklass största statliga verksamheten.” 

Högre utbildning och forskning är viktiga samhällsbärande verksamheter. Samtidigt vinner högskolepolitiken sällan några val. Frågan om hur mycket vi bör styra våra lärosäten och hur de då bäst ska styras engagerar många inom sektorn och ibland utanför men sällan några ledarskribenter. Än mindre diskuteras hur vi kan värdera upp det akademiska ledarskapet och rektorsämbetet samt skapa svängrum för att det ska kunna verka.

FullSizeRender
Installationen av Ewa Wiberg, Göteborgs universitets nya rektor.

I fredags deltog jag i installationen av Göteborgs universitets nya rektor, Ewa Wiberg. Med universitets motto ”att förnya det överlämnade och lämna det förnyade vidare” (tradita innovare, innovata tradere) avslutade utgående rektorn Pam Fredman sitt tal. Den vackra rektorskedjan överlämnades under högtidliga former. En kedja som med sin tyngd symboliserar vem, under styrelsen, som har det yttersta ansvaret för universitetets verksamhet.

Att leda ett universitet har sina utmaningar. Det är sällan vi stannar upp och reflekterar över att universitets- och högskolesektorn är den i särklass största statliga verksamheten. Den omfattar 75 000 anställda (varav 35 000 forskare), 403 000 inskrivna studenter och omsätter 69 miljarder kronor årligen.

Många av de enskilda lärosätena har imponerande storlek samt en komplex och diversifierad verksamhet. Det universitet som Eva Wiberg leder har cirka 6000 anställda, 38 000 studenter, är indelad i 8 fakulteter och omsätter drygt 6 miljarder årligen. Jämför vi med den privata sektorn är det få företagsledare som har ansvar för lika stora resurser eller har lika många anställda inom sin organisation. Det är ett ledarskap att snacka om!

Med tanke på verksamhetens storlek men också strategiska betydelse för samhället är styrningen från statsmakterna oundviklig men omfattande, och ibland kanske till och med motsägelsefull. Universiteten ska bidra till många goda ting som välutbildade studenter som motsvarar arbetsmarknadens behov, banbrytande forskning av Nobelprisklass, innovationer, lösningar på de stora samhällsutmaningarna samt ge tillväxt och regional utveckling. Lärosätena ska dessutom stå för kritiskt tänkande, värna de akademiska värdena och fostra ansvarstagande och bildade samhällsmedborgare.

Målen som ska uppnås är således många och uppföljningen på vissa områden relativt outvecklad. Dessutom siktar dessa mål på väldigt olika tidshorisonter, men i regel bortom politikens fyråriga cykler. Risken är alltid närvarande att för många vill för mycket för fort.

Balansakten är betydande mellan statsmakternas legitima krav på tydlig planering, uppföljning samt utvärdering och en akademisk frihet som ska ge erforderligt utrymme för kritiskt tänkande, kreativitet och nyskapande. Det är inte heller bara riksdag och regering som sätter ramar för lärosätenas verksamhet. Även de externa forskningsfinansiärerna – som Formas – bidrar till att styra och enligt somliga störa lärosätenas verksamhet.

Vi tror på konkurrensutsättning som ett sätt att driva kvalitet men den måste balanseras mot stabilitet och långsiktig basfinansiering. På liknande sätt påverkar lärosätenas samverkan med det omgivande samhället – exempelvis företag eller offentlig verksamhet – lärosätenas prioriteringar och profilering. En rektors vardag är att balansera alla dessa viljor, men hur kan vi forskningsfinansiärer och andra underlätta för henne eller honom?

Regeringens intresse för ledning och styrning av universitet och lärosäten har varit och är stort. I november 2015 lämnade den så kallade Ledningsutredningen ett 50-tal utvecklingsförslag till lärosätena och regeringen (vad har hänt?). Och just nu sitter Göteborgs förra rektor Pam Fredman i STRUT-utredningen och funderar på hur riksdags och regerings styrning av universitet och högskolor ska utformas och hur principer för uppföljning och utvärdering ska se ut. Om ett drygt år ska förslagen landa på regeringens bord. Med ett riksdagsval emellan.

Vem kan väl ha viktigare uppdrag än Göteborgs Universitets nuvarande och förra rektor? Att vara med att leda ett stort lärosäte med nästan 40 000 studenter och betydande forskningsverksamhet och att dra upp riktlinjerna för hur högskolesektorn ska styras i framtiden.

Lycka till Eva och Pam, där vi på Formas gärna bidrar med vårt kunnande och våra perspektiv!

FullSizeRender2

Att vara eller inte vara – det är frågan!

GD-bloggen: Ses vi i Almedalen? Det är kanske en av de vanligaste frågorna i det offentliga Sverige just i dessa dagar. Svaren varierar och är inte sällan polariserade.

Ingrid Petersson
Ingrid Petersson i Almedalen 2016

”Nej, vet du vad.  Det är alldeles för mycket folk och svårt att få grepp om alla seminarier.”

”Almedalen har blivit alltför kommersiellt och det är omöjligt att hitta någonstans att bo. Jag tycker verkligen inte att man ska lägga skattemedel på ett sådant jippo!”

Någon annan svarar:

”Ja, jag kommer att vara där hela veckan och har valt ut massor av spännande seminarier som jag ska gå på.”

”Jag ser fram emot alla möten och att mingla med människor jag har svårt att hinna träffa under resten av året.”

I år har deltagandet i Almedalen dessutom fått en extra dimension då den uttalat nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, kommer att delta. Vissa har därför valt att avstå Almedalen, då man inte vill finnas i samma sammanhang som NMR eller känner rädsla inför deras närvaro. Andra tycker att det är viktigare än någonsin att finnas på plats för att försvara ett öppet och demokratiskt samhälle och inte skrämmas till tystnad.

Vi på Formas har valt att delta i årets Almedalsvecka och särskilt uppmärksamma klimatfrågan. I vårt uppdrag från regeringen ingår att nyttiggöra forskningsresultat och främja en hållbar utveckling. En viktig del är att kommunicera om forskning och forskningsresultat på ett sätt som gör budskapet begripligt för de som ska använda resultaten. Vi vill vara på platser där forskare, politiker och praktiker möts. Almedalen är en sådan mötespunkt.

I den forskningspolitiska propositionen fick Formas bland annat i uppdrag att bygga upp och förvalta ett tioårigt nationellt forskningsprogram om klimat. En viktig pusselbit för att programmet ska bli framgångsrikt är att vi ska arbeta tillsammans med andra.

Vi ska arbeta tillsammans med de andra forskningsfinansiärerna, men också tillsammans med lärosätena och forskningsinstituten där den faktiska forskningen kommer att ske. Det är också viktigt att samverka med de så kallade behovsägarna. Vilken kunskap behöver politiken för att kunna fatta kloka beslut för framtiden? Vilka kunskapsluckor ser myndigheter, regioner och kommuner?

Hur kan ny teknik, nya metoder och nya sätt att organisera verksamheter bidra till att mota klimatförändringarna?  Vad behöver näringslivet? På vilket sätt kan konsten, musiken, litteraturen eller dansen bidra till förståelsen av de utmaningar vi står inför? Frågorna är många och svaren kan bara sökas i en bred samverkan mellan många olika aktörer, där Formas har en viktig samordnade roll.

Nästan samtidigt som Formas fick uppdraget att driva det tioåriga nationella forskningsprogrammet om klimat fick vi också i uppdrag att vara värdmyndighet för det nyligen beslutade klimatpolitiska rådet som startar sin verksamhet den 1 januari 2018. Rådets uppgift blir att utvärdera denna och kommande regeringars klimatarbete.

I Almedalen kommer vi att anordna en klimatkväll för att skapa diskussion och möten mellan olika aktörer. Vi kommer också använda musik för att kommunicera kring klimatfrågan.

I vårt klimattält bjuder vi på enkel fika och samtalar med forskare och representanter för civilsamhället om klimatutmaningen. Vi lånar dessutom ut vårt tält till andra – bland annat politiska partier, lärosäten, tankesmedjor och organisationer – som delar vår ambition att bjuda in till samtal om klimatfrågor.

Genom vårt deltagande i Almedalen vill vi lyfta fram en av vår tids viktigaste frågor, klimatutmaningen. Vi uppmärksammar det nya nationella forskningsprogrammet om klimat och vi bjuder in till dialog och samverkan med många olika aktörer.

Formas deltagande i Almedalen med egna arrangemang är ingen självklarhet. Vi frågar oss noga vad vi vill uppnå och om Almedalen är en bra plattform att arbeta utifrån. Vi sätter mål för vårt deltagande, för att kunna följa upp och utvärdera insatsen.

För snart är vi där igen och ställer oss frågan – att vara eller inte vara i Almedalen.

Samverkan – himmel eller helvete?

GD-bloggen: Den 1 juni fick vi på Formas tre nya viktiga uppdrag. Vi ska leda ett nationellt forskningsprogram för livsmedelsfrågor, vi ska inrätta en miljöanalysfunktion och vi ska bli värdmyndighet för ett klimatpolitiskt råd. De nya uppgifterna berikar vår verksamhet och förstärker Formas roll i arbetet för en hållbar utveckling. Men för att arbetet ska bli effektivt och ge resultat krävs samverkan. Det skriver Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande. 

Emma Gretzer
Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande. Fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin

Länder behöver samverka kring klimatfrågorna och för att skapa förutsättningar för en hållbar framtid. Offentliga organisationer, civilsamhället och näringslivet behöver samverka för att skapa ett gott samhälle. Företag måste samverka för att skapa nya och innovativa affärer. Akademi och användare av forskning behöver samverka för att forskningen ska komma till nytta. Vi måste samverka inom våra organisationer, med andra aktörer och med andra länder.

Samverkan är både något vi vill och något vi måste. Det kan vara stimulerande, lärorikt och roligt. Men också frustrerande och energidränerande. Samverkan tar tid och tid är en bristvara. Det är därför extra viktigt att det finns ett tydligt syfte när man börjar jobba tillsammans. Så att man inte samverkar bara för samverkans skull. Om syftet är tydligt blir det naturligt att prioritera den tid det kan ta att nå samsyn och samförstånd för olika perspektiv och förutsättningar. Helt klart är att kraven på oss myndigheter att samverka har ökat.

Vi på Formas arbetar tillsammans med många andra aktörer, oftast andra myndigheter. Ibland är det regeringen som ger oss uppdrag, ibland arbetar vi med andra utifrån tydliga behov av att gemensamt lösa en uppgift eller att hantera en fråga.

Formas, Energimyndigheten och Vinnova samverkar kring strategiska innovationsprogram. Vi samverkar konkret kring satsningens genomförande och finansiering. Samverkan sker både på handläggarnivå och genom en gemensam programledning som träffas löpande, en gemensam styrgrupp och genom avstämningar mellan myndigheternas generaldirektörer.

Till en början var detta projekt kantat av missförstånd och kulturella krockar mellan myndigheterna. Samverkan gick trögt och skapade frustration. Men med tiden har samsynen ökat, myndigheternas kulturskillnader berikar och samverkan leder till lärande. Och inte minst leder samverkan kring de strategiska innovationsprogrammen till goda resultat. Idag är jag stolt och glad över det effektiva samarbete som Formas, Energimyndigheten och Vinnova har kring de strategiska innovationsprogrammen. Och jag är tacksam för allt jag lärt mig om mig själv, min myndighet och andra myndigheter genom arbetets motgångar och framgångar. Kunskaper och erfarenheter som vi nu tar med oss och drar nytta av i vårt fortsatta arbete med såväl gamla som nya uppdrag.

Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande

Inifrån Formas årliga öppna utlysning

GD-bloggen: Johanna van Schaik Dernfalk, chef för enheten Miljö och Areella näringar, om Formas årliga öppna utlysning.

Formas årliga öppna utlysning är den enskilda utlysning som attraherar flest sökande och den utlysning där vi fördelar mest medel. Det är också den utlysning som engagerar flest medarbetare på vårt kansli.

Det känns nästan overkligt att årliga öppna alldeles strax ska stänga. Nu på torsdag den 6 april är sista dag att skicka in sin ansökan. Våra förberedelser drog igång redan i december. Då handlade det om att lära av utvärderingarna från tidigare utlysningar. Även generella regler, och all information till både sökande och bedömare, sågs över och uppdaterades.

I år förändrades dessutom beredningsgruppsstrukturen. Att vi skulle ändra beredningsprocessen och koppla våra beredningsgrupper till FN:s globala hållbarhetsmål beslutade vårt forskarråd redan i september förra året men det praktiska genomförandet har skett successivt. Det har handlat om att bygga om utlysningen i vårt ärendesystem Prisma och det har handlat om att informera om att förändringen har genomförts.

Förutom dessa förberedelser har vi haft den kluriga men viktiga uppgiften att hitta experter med rätt kompetens till beredningsgrupperna så att alla ansökningar ska kunna bedömas utifrån sina förutsättningar. Det var full fart med förberedelserna fram till den 28 februari då utlysningen öppnade.

Just nu har alla som skriver ansökningar en hektisk period. Det tar tid att beskriva och motivera forskningsprojekt så att rätt aktörer ska kunna genomföra projektet och kommunicera resultaten. Vi på kansliet försöker besvara alla frågor, både de av teknisk karaktär kring till exempel vilka kostnader som kan inkluderas i ett projekt och var olika delar ska beskrivas i ansökningsformuläret men även resonera kring syftet med de tre delutlysningarna.

Efter den 6:e april börjar den gedigna beredningsprocessen. För oss på kansliet handlar det om en rad moment innan ansökan går vidare till rätt beredningsgrupp. Vi kontrollerar bland annat  att ansökan uppfyller de regler som gäller för utlysningen och förstås om projektet ligger inom något av de verksamhetsområden som Formas ansvarar för.

Ett fåtal ansökningar får ett tidigt avslag, de allra flesta går vidare till någon av våra tio beredningsgrupper för vidare bedömning av vetenskaplig kvalitet och samhällsrelevans. Våra granskare gör ett grundligt jobb för kunna bedöma alla ansökningar. Beredningen sträcker sig över sommaren fram till hösten då det ska finnas ett förslag till beslut som fattas av Formas forskarråd.

Varje år har vi som jobbar med utlysningen en gissningstävling om hur många ansökningar vi kommer få in i den årliga öppna utlysningen, totalt och i de tre olika delutlysningarna. Kommer utlysningen att slå rekord i år igen? Attraherar vi fler sökande nu när vi har tio beredningsgrupper istället för som tidigare åtta? Eller drar de begränsade regler, med maxgräns om en miljon kronor per år i maximalt tre år, som vi infört de senaste åren ner antalet sökande? Kan Prisma, vårt nya ärendehanteringssystem där alla sökande måste skapa sig profiler, ladda upp sina CV:n och publikationer, vara en begränsande faktor?  

För den som tycker att något känns krångligt, antingen med ansökningssystemet eller med våra regler, är det bara att höra av sig. Vi finns tillgängliga på mejl, telefon och chatt. Lycka till med slutspurten, vi ser fram emot era ansökningar! 

Utmana traditioner och makt för en jämställd akademi

GD-BLOGGEN: De senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid åt att arbeta med och fundera kring jämställdhet inom forskningen.

För att nå en mera jämställd akademi och därmed också höja forskningens kvalitet krävs att vi adresserar strukturella frågor som rör organisering, identitet, bedömningsgrunder och investeringar för att på allvar utmana traditioner och nuvarande maktstrukturer.

Formas, liksom lärosätena arbetar sedan många år med jämställdhetsfrågor. Vi gör det på många sätt och i många fora. Vi genomför utbildningar, följer upp hur mycket forskningsmedel kvinnor respektive män får del av och vi analyserar våra ordval och vilken bild av forskning och forskaren vi förmedlar. Den fråga jag ställer mig är om det räcker att arbeta med utlysningstexter, beredningsgrupper och deras arbetssätt och att synliggöra framstående kvinnliga forskare. Jag tror inte det, vi måste också ifrågasätta och ta oss an mer grundläggande strukturer inom akademin och forskningen.

Lärosätenas villkor

Vid diskussionerna om jämställdhet inom forskningen hålls inte sällan lärosätenas funktionssätt som en konstant. Det kan gälla organisation, tjänstestruktur och arbetssätt som vuxit fram under århundraden och som bygger på patriarkala hierarkier. Det är kvinnor – eller andra underrepresenterade grupper – som tvingas passa in i mönstret eller sorteras ut. Därför är det viktigt att lärosätena i det pågående jämställdhetsarbetet analyserar och belyser vad som behöver göras för att inkludera och behålla alla forskartalanger och inte enbart vissa män. Det är också viktigt att de påtalar för oss finansiärer hur vi bäst kan bistå dem i detta.

Bedömningsgrunder vid tjänstetillsättningar och tilldelning av forskningsmedel

Hela forskningssystemet bygger på konkurrens. Den smartaste hjärnan och de bästa idéerna ska belönas. Individerna värderas som solitärer. Publikationer och citering väger tungt. Arbete för kollektivet i form av undervisning, forskningskommunikation eller samverkan ges inte samma vikt. Här har vi forskningsfinansiärer en viktig uppgift att vidareutveckla bedömningsgrunderna och kanske differentiera dem ytterligare för att nå en större jämställdhet och ökad bredd, självklart utifrån utlysningarnas och projektens karaktär.

Infrastruktur

Forskningsfinansiärer och forskningsutförare i Sverige har idag som standard att redovisa könsuppdelad statistik vilket gör det lätt att följa exempelvis hur antalet kvinnliga professor utvecklas eller hur stor andel av projektbidrag som går till män. Vad jag har sett mindre av är hur mycket medel som satsas på infrastruktur till stöd för olika discipliner eller sektorer där män respektive kvinnor utgör majoriteten. Med Sveriges medlemsavgifter till stora internationella forskningsanläggningar och de investeringar som nu görs bland annat i Max IV och ESS, gissar jag att ojämställdheten blir större, både vad avser högre tjänster och tilldelning av olika typer av projektanslag. Enligt min mening bör därför jämställdhetsanalyser göras också som regel vid investeringar i infrastruktur.

Bilden av forskaren

Bilden av forskaren är inte sällan stereotyp. Två bilder är det medfödda manliga geniet respektive den hårt arbetande kvinnliga forskaren. Visst kan hon bli bra men aldrig lika bra som geniet! Hennes flit innebär också att hon kan ta mer undervisning och fler administrativa sysslor. En annan populär bild av forskaren är en vit man med glasögon och labbrock, han håller ett provrör i handen eller tittar ner i ett mikroskop. Ser vi sådana bilder associerar vi till forskning varför dessa bilder används flitigt av forskningsfinansiärer och forskningsutförare, näringslivet och i populärkulturen. Kvinnliga forskare, forskare med en annan etnicitet eller forskare som verkar inom exempelvis samhällsvetenskap och humaniora blir därmed osynliggjorda.

Jämställdhetsintegrering

För Formas del ingår vi i regeringens satsning på jämställdhetsintegrering i myndigheter och vi har tagit fram en handlingsplan som ska styra våra insatser på området de kommande två åren. I vår årsredovisning för 2016 konstaterar vi att av beviljade huvudsökande är knappt 60 procent män och drygt 40 procent kvinnor. Ett förhållande som väl avspeglar söktrycket, och som många forskningsfinansiärer säkert skulle nöja sig med, men som tyvärr har varit relativt konstant under de senaste fem åren. Utvecklingen måste gå snabbare. Gräver vi lite djupare i siffrorna blir vår bild mera komplex – vissa utlysningar och ämnesområden har en tydlig könskodning med en övervikt av män respektive kvinnor som söker och får medel beroende på inriktning.

Vi ser också en tendens att män har något lättare än kvinnor att få medel beviljade. Även om skillnaderna är mycket små så kan det få en betydande effekt på sikt, särskilt om det sker i många utlysningar och hos flera finansiärer, eftersom det innebär att män som har fått stöd också har lättare att få medel på nytt, till nya projekt och uppdrag. De har ju tack vare den tidigare medelstilldelningen haft en något större möjlighet att meritera sig. Snöbollen rullar vidare.

Kunskap och utbildning

För att komma vidare i jämställdhetsarbetet så måste vi ha kunskap. Formas har tillsammans med Vinnova och Forte genomfört en utbildning kring forskningsfinansieringsprocessen och jämställdhet för våra medarbetare. Jag deltog för några veckor sedan och blev återigen påmind om hur viktigt det är att vi väljer ut och formulerar våra utlysningar på ett sätt som främjar jämställdhet. Genom att använda vissa uttryck och termer kan vi bjuda in eller utesluta vissa grupper. Det må vara kvinnor eller män, eller forskare inom vissa discipliner som är underrepresenterade beroende på sammanhang.

Beredningsprocessen

Det är också viktigt att vara medveten om jämställdhetsfrågorna i beredningsprocessen. Det gäller att säkra hur gruppen arbetar och inte enbart fastna i att det är lika många kvinnor som män i respektive beredningsgrupp. Frågor vi ska ställa är om män och kvinnor benämns och därmed bedöms lika? Hur ser maktförhållanden ut när bedömningsgruppen sammanträder? Återigen är kunskap och ett reflekterande förhållningssätt viktiga redskap för att nå framgång. Att våra medarbetare har förmåga att stötta grupperna vad gäller jämställdhetsfrågorna i bedömningsarbetet är ytterligare en aspekt.

Internationellt perspektiv

Lyckligtvis är det inte bara i Sverige som vi arbetar med jämställdhetsfrågor. I förra veckan lanserade Science Europe A practical guide to improving gender equality in research organizations. Det var mycket intressant att lyssna på hur olika forskningsfinansiärer och forskningsutförare arbetar med jämställdhetsfrågor. Utmaningarna och åtgärderna kan vara olika beroende på den samhälleliga kontexten. Även om vi har kommit lite längre i vissa frågor i Sverige är det viktigt att jämställdhetsarbetet också drivs på den internationella arenan. Forskningen och meriteringssystemet är globala, forskarna måste kunna röra sig mellan olika forskningsmiljöer.

Världen behöver vetenskap

De frågor som jag här tagit upp kring organisering, identitet, bedömningsgrunder och investeringar utmanar traditioner och maktstrukturer. För att nå en mera jämställd akademi och därmed också höja forskningens kvalitet tror jag det är oundvikligt att vi också adresserar strukturella frågor som dessa. Och om vi menar allvar med att utmana strukturella problem måste hela akademin ta sitt ansvar. Vi finansiärer och lärosätena ska tillsammans arbeta för ett jämställt meriteringssystem och jämställda villkor för forskare nationellt såväl som internationellt.

För som forskningsminister Helene Hellmark Knutsson avslutade sitt tal vid utdelningen av priset For Women in Science som delades ut måndag den 6 mars – ”Världen behöver vetenskapen mer än någonsin och vetenskapen behöver fler framgångsrika kvinnor!”