Samverkansprogram ger styrka men glöm inte forskningen

GD-Bloggen: I slutet av sommaren träffade min chef, Formas generaldirektör Ingrid Petersson, nationella innovationsrådet. På mötet fick hon möjlighet att föra fram Formas bild av arbetet med regeringens strategiska samverkansprogram: Samverkan är en förutsättning för att skapa en hållbar värld byggd på kunskap, men krav på snabba resultat får aldrig stå i vägen för den forskning som måste få ta tid.

Emma Gretzer
Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande. Fotograf: Elisabeth Ohlson Wallin

I juni 2016 presenterade regeringen fem strategiska samverkansprogram. Idén med de nya programmen är att de ska underlätta samarbetet mellan offentliga aktörer, näringslivet och akademin. Samarbetet ska sedan leda till fler innovativa lösningar, hållbar utveckling och fler jobb. Målsättningen är att samverkansprogrammen ska stärka Sveriges globala innovations- och konkurrenskraft. Vid sidan om detta är det även tänkt att samverkansprogrammen ska lyfta fram och bygga vidare på det arbete som redan görs idag inom de olika områdena.

Nu har gått ett drygt år sedan regeringen presenterade samverkansprogrammen och Innovationsrådet kallade till möte föra att höra olika aktörers syn på arbetet så här långt.  Förutom Ingrid Petersson deltog även generaldirektörerna från Energimyndigheten och Vinnova. Vi på Formas är så klart engagerade i samverkansprogrammen och jag tänkte passa på att här på GD-bloggen lyfta fram hur vi på Formas ser på programmen.

Som vi skrivit i tidigare inlägg är samverkan med olika aktörer en förutsättning för Formas arbete. Samverkan är också en förutsättning för att de projekt som vi på Formas finansierar ska komma till nytta och skapa förutsättningar för en mer hållbar värld.

För att samverkan ska fungera är ett tydligt mål och syfte en förutsättning. Just det är en av styrkorna vi ser med samverkansprogrammen. När man samlar personer från olika centrala aktörer och ger dem ett tydligt gemensamt mål finns goda förutsättningar för att arbetet ska bli riktigt slagkraftigt. Samverkansprogrammen leds av en grupp bestående av centrala aktörer inom respektive område. En sådan samverkansgrupp med stor genomslagskraft och legitimitet har stora möjlighet att få centrala aktörer att göra samma prioriteringar som samverkansprogrammen pekat ut.  På så sätt skapas en tydlig nationell kraftsamling och det tror vi på Formas är bra.

Möjligheterna med ett gott samarbete visar sig också när man ser till hur samverkansprogrammen fungerar i relation till de befintliga strategiska innovationsprogrammen. De båda satsningarna samlar i viss mån samma aktörer vilket i sig är en styrka. Innovationsprogrammen har också på flera sätt visat att de är beredda att ställa sig bakom samverkansprogrammens prioriteringar. Detta gör det möjligt att samarbeta kring flera satsningar och dessutom blir prioriteringar mer samlade och långsiktiga, vilket gör Sverige tydligare som internationell aktör.  Och att få strategiska innovationsprogram och samverkansprogram att spela ihop tror vi på Formas är bra.

Att peka ut viktiga prioriteringar inom respektive område är så klart något som även vi på Formas kan använda när vi ska planera för våra egna satsningar. Men det är också här vi ser en utmaning. En stor del av satsningarna inom samverkansprogrammen har ett tydligt kortsiktigt innovationsperspektiv och även om Formas finansierar många innovations- och utvecklingsprojektet, är det viktigt för oss att den forskarinitierade forskningen kommer till nytta även i samverkansprogrammen. Forskning tar tid och måste få ta tid. Det finns risk att samverkansprogrammens fokus på snabba resultat krockar med forskningens långsiktighet, och där tänker jag att vi har en utmaning att hantera.

På det hela taget ser jag ändå många fördelar med samverkansprogrammen. Genom att bidra med den forskning som redan finns inom de olika samverkansprogrammen och på olika sätt föra in forsknings- och hållbarhetsperspektiv tror jag att samverkansprogrammen kan bli en viktig plattform för att stärka Sveriges globala konkurrenskraft.

Emma Gretzer, chef för enheten Miljö och Samhällsbyggande

Annonser

Att leda framtiden – ett av samhällets viktigaste uppdrag

GD-bloggen: ”Att leda ett universitet har sina utmaningar. Det är sällan vi stannar upp och reflekterar över att universitets- och högskolesektorn är den i särklass största statliga verksamheten.” 

Högre utbildning och forskning är viktiga samhällsbärande verksamheter. Samtidigt vinner högskolepolitiken sällan några val. Frågan om hur mycket vi bör styra våra lärosäten och hur de då bäst ska styras engagerar många inom sektorn och ibland utanför men sällan några ledarskribenter. Än mindre diskuteras hur vi kan värdera upp det akademiska ledarskapet och rektorsämbetet samt skapa svängrum för att det ska kunna verka.

FullSizeRender
Installationen av Ewa Wiberg, Göteborgs universitets nya rektor.

I fredags deltog jag i installationen av Göteborgs universitets nya rektor, Ewa Wiberg. Med universitets motto ”att förnya det överlämnade och lämna det förnyade vidare” (tradita innovare, innovata tradere) avslutade utgående rektorn Pam Fredman sitt tal. Den vackra rektorskedjan överlämnades under högtidliga former. En kedja som med sin tyngd symboliserar vem, under styrelsen, som har det yttersta ansvaret för universitetets verksamhet.

Att leda ett universitet har sina utmaningar. Det är sällan vi stannar upp och reflekterar över att universitets- och högskolesektorn är den i särklass största statliga verksamheten. Den omfattar 75 000 anställda (varav 35 000 forskare), 403 000 inskrivna studenter och omsätter 69 miljarder kronor årligen.

Många av de enskilda lärosätena har imponerande storlek samt en komplex och diversifierad verksamhet. Det universitet som Eva Wiberg leder har cirka 6000 anställda, 38 000 studenter, är indelad i 8 fakulteter och omsätter drygt 6 miljarder årligen. Jämför vi med den privata sektorn är det få företagsledare som har ansvar för lika stora resurser eller har lika många anställda inom sin organisation. Det är ett ledarskap att snacka om!

Med tanke på verksamhetens storlek men också strategiska betydelse för samhället är styrningen från statsmakterna oundviklig men omfattande, och ibland kanske till och med motsägelsefull. Universiteten ska bidra till många goda ting som välutbildade studenter som motsvarar arbetsmarknadens behov, banbrytande forskning av Nobelprisklass, innovationer, lösningar på de stora samhällsutmaningarna samt ge tillväxt och regional utveckling. Lärosätena ska dessutom stå för kritiskt tänkande, värna de akademiska värdena och fostra ansvarstagande och bildade samhällsmedborgare.

Målen som ska uppnås är således många och uppföljningen på vissa områden relativt outvecklad. Dessutom siktar dessa mål på väldigt olika tidshorisonter, men i regel bortom politikens fyråriga cykler. Risken är alltid närvarande att för många vill för mycket för fort.

Balansakten är betydande mellan statsmakternas legitima krav på tydlig planering, uppföljning samt utvärdering och en akademisk frihet som ska ge erforderligt utrymme för kritiskt tänkande, kreativitet och nyskapande. Det är inte heller bara riksdag och regering som sätter ramar för lärosätenas verksamhet. Även de externa forskningsfinansiärerna – som Formas – bidrar till att styra och enligt somliga störa lärosätenas verksamhet.

Vi tror på konkurrensutsättning som ett sätt att driva kvalitet men den måste balanseras mot stabilitet och långsiktig basfinansiering. På liknande sätt påverkar lärosätenas samverkan med det omgivande samhället – exempelvis företag eller offentlig verksamhet – lärosätenas prioriteringar och profilering. En rektors vardag är att balansera alla dessa viljor, men hur kan vi forskningsfinansiärer och andra underlätta för henne eller honom?

Regeringens intresse för ledning och styrning av universitet och lärosäten har varit och är stort. I november 2015 lämnade den så kallade Ledningsutredningen ett 50-tal utvecklingsförslag till lärosätena och regeringen (vad har hänt?). Och just nu sitter Göteborgs förra rektor Pam Fredman i STRUT-utredningen och funderar på hur riksdags och regerings styrning av universitet och högskolor ska utformas och hur principer för uppföljning och utvärdering ska se ut. Om ett drygt år ska förslagen landa på regeringens bord. Med ett riksdagsval emellan.

Vem kan väl ha viktigare uppdrag än Göteborgs Universitets nuvarande och förra rektor? Att vara med att leda ett stort lärosäte med nästan 40 000 studenter och betydande forskningsverksamhet och att dra upp riktlinjerna för hur högskolesektorn ska styras i framtiden.

Lycka till Eva och Pam, där vi på Formas gärna bidrar med vårt kunnande och våra perspektiv!

FullSizeRender2